Mot eller emot

Jag lärde mig precis något nytt! En såndär sak som säkert någon svenskalärare försökt banka in i skallen på mig och som man omedvetet skriver efter fast man inte kan sätta ord på det.

Alltså har jag nu svaret på frågan:
När ska man använda mot och emot?

Kanske är det bara inbillning, men det känns som att jag använder ordet mot betydligt oftare än emot när jag skriver något. (Säkert kan detta kopplas samman en del med min hatkärlek till svartklädda ungdomar i en viss sub-kultur, omnämnda i singular bestämd form eller något ditåt.)

Om man slår upp orden i Svenska Akademins Ordlista står det så här:

mot prep. o. adv. efterställt används mest emot, t. ex. ta emot

emot prep. o. adv. adverbet används mest efterställt, t. ex. ta emot

Båda kan alltså användas som riktningsangivare mellan personer, saker eller platser, och sammankopplade med ett verb. En fingervisning om vad som är lämpligt när hittas i Språknämndens Frågelåda: emot används ibland när föregående ord slutar på konsonant och i första hand när uttrycket är kopplat till ett verb, medan mot används överallt annars. Jag skulle även vilja tillägga att det senare gör sig bättre när ordet innan slutar på vokal.

Exempel:

Han kämpade emot när draken lyfte upp honom. (tillsammans med verb)

Låt mig få känna din värme mot min hud. (slutar med vokal)

Drottningen är emot kungens förslag. (slutar med konsonant)

De byggde sin stuga mittemot slottet. (emot i sammansatt ord)

Nu rider vi mot Nangijala! (slutar med vokal)

De flög mot solnedgången. (här borde alltså emot gälla, men jag vill hävda att mot är klart vanligare som så här tydlig riktings-pekpinne)

Ganska enkelt alltså, i alla fall till sista meningen, där man snarare får väga modernt mot lite äldre språkbruk.