Ryttaren på stormhästen

"Han kom genom en snöstorm i eldarnas tid. Det var som att han ridit vilse och fann oss genom en snubbling från den rangliga häst som bar honom. Hästen som darrade av kyla, trötthet och något mer. En rädsla som virvlade i de mörka ögonen. Jag blev ombedd att ta hand om den och mitt hjärta slog så hårt. Den var apelkastad, mörkgrå, med något stolt ännu i sina vacklande steg.

En stormhäst, tänkte jag.

Jag var så ung. Så lysten på världen och allt som hägrade i fjärran."

*

Så börjar den. Vad den nu är, denna berättelse som ruvat i mitt bakhuvud i snart ett halvt liv. Första meningen finns på en post-it som satt på en anslagstavla i rummet jag delade med min syster, som jag säkert sparat någonstans i gömmorna. Skisser, brottstycken och namn kring denna ryttare och hans öde har målats och skrivits och virvlat runt i mina tankar så länge.

Två gånger de senaste dagarna har jag pratat om att jag inte skriver så mycket nuförtiden. 

Nu hände det här, jag befinner mig en sida senare och äventyret har börjat.

Bokreahögen 2016

Nu är den äntligen klar! Min bokreahög för i år, ännu ett år jag sagt att jag inte ska fylla på mer i hyllorna. Lustigt att det aldrig fungerar... Jag har i alla fall fyndat på inte mindre än fyra reor, så nu får det räcka. På allvar.

Sista köpet blev Sigrid, som jag unnade mig idag när Åhléns äntligen sänkt sina reaböcker till halva priset. Det kan vara så att jag sprungit där ganska flitigt i väntan på att kunna slå klorna i den när priset droppar.

Så, uppdrag bokrea 2016 är nu slutfört. Dags att börja läsa!

Reaper's Gale

Just nu har jag bara en känsla. Jag kan inte fatta att jag äntligen läst ut den. Det kan vara så att det tog över ett år, kanske ännu mer. Lite för att jag stundom är en mycket långsam läsare, mycket för att den är otroligt tung med ond bråd död och fantastiskt jobbiga situationer för många karaktärer jag fäst mig djupt vid. Som samtliga böcker av Erikson jag läst, alltså. Jag älskade Reapers' Gale, men den gjorde ont. Särskilt ett dolkhugg mot slutet... men jag ska inte gå in på det (för spoilers får ni läsa någon annanstans).

Kort sagt är Malazan Book of the Fallen en av de mäktigaste, märkligaste fantasy-sviter jag gett mig i kast med. Den har så många lager, så mycket damm som faller mellan sidorna och virvlar upp längre fram. Så många bra karaktärer, några av dem med ett hjältemod som fått mig att läsa sex timmar i sträck och gråta de sista två så att kinderna svider av allt salt. Andra av dem är så insvepta i mystik att man inte greppar dem helt, förrän en eller två ynka meningar kastar omkull allt man tror sig veta om dem. Men viktigast av allt: ingenting i Malazan är någonsin svartvitt. Eriksons värld är episk, storslagen och blytungt grå. Den är fylld av ruiner, ben och gäckande minnen. Kantad av konflikter som glöder och dräper även de som försöker stå utanför. Utdöda folkslag reser sig, magi bränner sönder allt i sin väg och vänskapsband sträcks genom dimensioner.

Nej. Jag ska inte svamla, för Erikson gör det aldrig. Hans skrivande är omsorgsfullt, obarmhärtigt och stundtals så vackert att gåshuden kommer. För den som letar efter vuxen fantasy är det här inte en pärla, utan ett långt pärlband att bära med sig länge.

Nu ska jag ställa tillbaka boken i bokhyllan och tända ett ljus. För ljuslågor kommer hädanefter alltid att påminna mig om Reaper's Gale, och något som hände mellan de många sidorna. Något svindlande och gripande, på det där sättet som bara riktigt bra fantastik verkar kunna åstadkomma.

Vårlängtan

Haiku

Jag gick till optikern för att sitta mitt bland plastleksaker och barnskrik och läsa i en bok med haikus. Den här, av Björn Wickenberg, hann bli min favorit innan jag gick in i undersökninsgrummet.

Den fick mig att tänka på 5-7-5 där jag satt och skrev haikus för några år sedan. Det händer fortfarande att jag knåpar ihop en och annan haiku ibland, men jag postar dem inte längre någonstans. I alla fall burkar det kännas sådär lagom knepigt och pyssligt innan man finner rätt ord och rytm.




För den som inte vet är haiku en japansk diktform som räknar stavelser och har tre rader med respektive 5,7, och 5 stavelser. Ofta innehåller de ett stråk av naturbetraktelser, men många mer moderna inslag förekommer.

Ett spirande skott

Skottdagen ska ju göras minnesvärd, så jag vill ägna en liten stund till att posta mitt hundrade inlägg här på Sagotant.

Det har gått en sådär fem och ett halvt år efter att jag skrev mina första ord här, vilket verkligen känns som länge länge sedan. Jag har hunnit med att flytta två gånger, ta en kandidatexamen i miljövetenskap, bli med hund och byta skägg att gosa med på natten. Självklart hade jag kunnat hinna med mycket mer i form av skrivande, för hundra inlägg på så lång tid låter ju inte så mycket. Jag hade kunnat få till ännu fler stunder av läsning och funderande över vad det egentligen är som är så fantastiskt och magiskt med ord.

Men, så här blev det.

100 inlägg.
19 inlägg jag kallat sagor.
62 kommentarer.
Nästan 25 000 sidvisningar.

Det är mer än jag lyckats med på någon annan blogg, fast jag är uppe i närmre tio stycken genom åren.

Frågan är, vad ska jag göra nu?

I dagsläget lägger jag det mesta av min tid på att förstå finliret med akademiskt skrivande. Det är spännande på sitt vis, rentav hisnande när man får till de där stela formuleringarna så att de låter vackra och dansande... men de passar dåligt på en blogg som vill hålla sagotema. Kontentan är att jag skriver hemskt lite sagoaktiga saker, för jag orkar inte fortsätta jaga ord dagarna i ända. Istället spelar jag spel, fotograferar och odlar grönska i mina höga lägenhetsfönster.

Jag finns på Twitter, Instagram och Facebook, men där passar istället inte sagor särskilt bra. Kanske är jag lite vilse i min nätvaro för att det ska hända så mycket, så fort, för att man ska kunna fånga andras intresse. Det passar mig rätt dåligt, för jag vill inte dela allt med alla. Jag ser andra bloggar stanna av eller rentav försvinna och blir rädd att det är dit jag själv är på väg. För att tid och ork så ofta saknas (jag tror det kom med i det här paketet som gick ut på att bli vuxen).

Ändå känner jag hur varje rad jag tar mig tid att skriva, här, betyder något. De väger så mycket tyngre än 140 tecken eller bilder från min mobiltelefon. Jag vet inte varför. Men kanske, kanske är det ett tecken på att jag inte vill försvinna. För att ha en blogg är att ha ett litet, futtigt, hörn av internet som är bara mitt. Som alla kan se, men som bara jag spinner trådarna kring.

Så kanske händer det något här, snart. Sagotanten kanske byter namn, design eller hittar på något annat som gör den lättare för mig att fylla på med nya inlägg. Jag vet inte vad, om det blir något spännande eller bara tankar som knölas ihop och kastas i papperskorgen. För det vet man inte. Det får man inte veta förrän man tar det där djupa andetaget och vänder blad.

Fredens pris och Rämnfödd

Idag fick jag ett lite magiskt bokpaket på posten. Jag fyndade nämligen på Undrentide och Epoks bokrea häromdagen, två böcker som redan borde stått i min bokhylla länge.

Första gången jag läste Fredens pris var den en pdf-fil som jag testläste åt Anna Högberg, som hon hette på den tiden. Jag minns en riktigt stark berättelse och den drös kommentarer jag skickade till henne. Andra genomläsningen var av pocketupplagan som Högberg själv gav ut, som jag vill minnas att jag fick som tack för hjälpen (den har i alla fall ett mycket värmande tack på försättsbladet).

Så, att se den så här, i sällskap med uppföljaren känns stort. Det påminner mig dessutom om att Anna är alldeles särskild internetbekant, som jag grälat en hel del med i nu dammiga forum, innan jag fick ta de där små stegen tillsammans med henne för att hennes första bok slutligen skulle kunna bli till.

Nu ser jag fram emot att läsa om den, och få njuta av uppföljaren, väldigt mycket!

Med en bok och en hund under en hägg

Om skrivboksmagi

Sista tiden har jag tänkt på det här med skrivandet som process. Lite eftersom jag faktiskt (tro det eller ej) håller på att hitta in i den igen (trots alla snårigt igenvuxna stigar), men mest för att jag upptäckt en fälla jag ofta trillar i.

Jag är expert på att påbörja saker och sedan inte kunna avsluta dem.

Sedan går tiden och idéerna de byggde på bleknar bort eller börjar kännas ointressanta. Så, de blir liggande kvar, likt lösa trådar ur en väv - som viftar elakt i en kall vind av förtvivlan över allt jag inte lyckas slutföra.

Men, som jag nyss upptäckt finns ett mönster i det hela. Rentav något att skylla på.

Det här.

Att sitta framför datorn och skriva. Där det går så lätt att öppna ett nytt dokument, skriva en halv sida och sedan flyta iväg till ett annat dokument, spel, eller alla tusen andra ting man kan göra på en dator. Jag ljuger inte om jag säger att jag har hundratals sådana dokument vid det här laget, som är en början, öppningsscen eller något annat som var tänkt att bli så mycket mer.

Vet ni vad det värsta är?

Jag har en känsla av att jag kommit på det här förut, men slagit bort det.

För det känns så otroligt effektivt att skriva på tangentbord från början, så att det går att redigera, stuva om och få en överblick på vad man sysslar med alldeles omedelbart.

Men. Magin. Dör.

För mig är det som att viljan, åtagandet och lusten att berätta försvinner mellan att jag skapar dokumentet och nästa gång jag öppnar det. Det förvandlas från en (möjligen rätt spännande) resa för att lära känna nya personligheter och platser till något som alldeles för mycket ser ut som ett måste. En vit intighet som bara börjat fyllas med tecken, som bara indirekt kommer från mig - mina fingrar, mina händer, mina tankar.


Det är lätt att vara efterklok, men alla längre texter som inte avslutats på en sittning (likt draporna) som jag skrivit under de senaste fem åren har funnits på papper först. De har fötts ur skrivböcker, bläck och en samling små magiska stunder när allt annat utom skrivandet upphört att finnas till.

De senaste veckorna har jag fått känna den känslan igen, genom något så enkelt som att öppna en skrivbok istället för ett datorprogram.

Nu hoppas jag bara att jag kommer ihåg det längre.

Drapa XV: Musa

När vi var små och oskyldiga så var min hemliga vän ljus och vacker som en älva.
Grönskande, spirande av skratt och lek.

Så är det inte mer.

Nu är hon lång och skugglik, med mun som biter samman över alla sagor jag inte förmår skriva.
Hon hänger över min sängkant om nätterna och viskar ord som jag inte längre kan förstå.

Ja, hon är skrämmande. Men fortfarande en del av mig. Den del som fortfarande tror att jag kan.

Det är därför jag är så rädd för hennes besök, för jag vet vad alla hennes viskningar betyder.

"Berätta. Allt."