Senaste veckan eller så har jag funderat på det här med NaNoWriMo. För er som inte vet, så är det en tävling som pågår under hela november, som går ut på att tävla mot sig själv och skriva ett utkast till en bok på 50 000 ord. Priset består i att man kan ge sig själv en rejäl klapp på axeln efteråt och ett intyg som kan skrivas ut från internet.
Jag har vetat om att NaNoWriMo finns rätt länge, men alltid lyckats missa det, och kommit på runt sista veckan att jag glömt det ett år till. Men inte i år. Jag gjorde just mitt deltagande smått oåterkalleligt, genom att skaffa ett konto, och detta dessutom ett par veckor innan det är dags att köra igång. Så jag kanske rentav hinner förbereda mig också, och bestämma vilken bok-idé jag är mest trött på att ha skvalpande i huvudet.
Säkert tycker någon nu att hela grejen låter som ett jippo eller bara verkar allmänt fånig.
Inte behöver väl en riktig författare en anledning att skriva?
Jag svarar gärna nej på den frågan, särskilt med tanke på att jag skrivit mer än på flera år sista månaden (även om lite av det har varit skönlitterärt, se ännu en anledning att vara med!). Däremot är NaNoWriMo ett sätt att betrakta sig själv som just en skrivande individ, och kanske börja ta hela saken på lite mer allvar. Om man vill kan man se det som en månads praktik, och troligen insikter, i hur man faktiskt går tillväga för att skriva en bok.
Dessutom är skrivande ofta en väldigt ensam syssla. Under november får man äran, ja privilegiet vill jag till och med kalla det, att skriva samtidigt och lika intensivt som andra drömmande berättare världen över. Istället för att sitta själv på kammarn och fnula med orden deltar man i en gemensam kraftansträngning. Möjligheten att faktiskt lyckas, och ta ett stort kliv framåt på den knaggliga stigen mot att få se sina ord i tryck, gör ju inte saken sämre.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar