Om skrivboksmagi

Sista tiden har jag tänkt på det här med skrivandet som process. Lite eftersom jag faktiskt (tro det eller ej) håller på att hitta in i den igen (trots alla snårigt igenvuxna stigar), men mest för att jag upptäckt en fälla jag ofta trillar i.

Jag är expert på att påbörja saker och sedan inte kunna avsluta dem.

Sedan går tiden och idéerna de byggde på bleknar bort eller börjar kännas ointressanta. Så, de blir liggande kvar, likt lösa trådar ur en väv - som viftar elakt i en kall vind av förtvivlan över allt jag inte lyckas slutföra.

Men, som jag nyss upptäckt finns ett mönster i det hela. Rentav något att skylla på.

Det här.

Att sitta framför datorn och skriva. Där det går så lätt att öppna ett nytt dokument, skriva en halv sida och sedan flyta iväg till ett annat dokument, spel, eller alla tusen andra ting man kan göra på en dator. Jag ljuger inte om jag säger att jag har hundratals sådana dokument vid det här laget, som är en början, öppningsscen eller något annat som var tänkt att bli så mycket mer.

Vet ni vad det värsta är?

Jag har en känsla av att jag kommit på det här förut, men slagit bort det.

För det känns så otroligt effektivt att skriva på tangentbord från början, så att det går att redigera, stuva om och få en överblick på vad man sysslar med alldeles omedelbart.

Men. Magin. Dör.

För mig är det som att viljan, åtagandet och lusten att berätta försvinner mellan att jag skapar dokumentet och nästa gång jag öppnar det. Det förvandlas från en (möjligen rätt spännande) resa för att lära känna nya personligheter och platser till något som alldeles för mycket ser ut som ett måste. En vit intighet som bara börjat fyllas med tecken, som bara indirekt kommer från mig - mina fingrar, mina händer, mina tankar.


Det är lätt att vara efterklok, men alla längre texter som inte avslutats på en sittning (likt draporna) som jag skrivit under de senaste fem åren har funnits på papper först. De har fötts ur skrivböcker, bläck och en samling små magiska stunder när allt annat utom skrivandet upphört att finnas till.

De senaste veckorna har jag fått känna den känslan igen, genom något så enkelt som att öppna en skrivbok istället för ett datorprogram.

Nu hoppas jag bara att jag kommer ihåg det längre.