Muminspelet

Min syster fick nyss en försenad julklapp, eftersom vi bor så långt ifrån varandra. Det har nämligen kommit en nyutgåva av Muminspelet med anledning av Tove Janssons 100-årsfirande förra året. Väldigt mycket med det är väldigt fint, som synes av bilderna. Vi spelade det med en hel del nöjda pip, även om själva spelplanen kanske var lite tunn om man tänker sig att den ska hålla för vildsinta barnhänder. 

Det hela är en ganska enkel historia; slå tärningen, flytta rätt antal steg, samla under tiden vackra stenar och snäckor, och se till att få den borttappade nyckeln tillbaka till Muminhuset innan någon annan stjäl den från dig. Emellanåt drar man kort som anknyter till diverse Muminberättelser, liksom så klart alla platser på spelplanen. Det är gott om igenkännanden, spelpjäserna är ursöta och kartan man rör sig runt på fullkomligen sprakar av färg. Men, de där korten ställer faktiskt till det alldeles rysligt emellanåt (särskilt när Stinky kom fram och stal två av mina stenar när jag trodde jag skulle vinna), likaså diverse faror längs vägen. Alltså var det betydligt lurigare än vi räknat med, och bjöd på en rafflande slutspurt. 

Fyra (någorlunda) vuxna tog sig igenom på runt 45 minuter och hann med både skratt och svordomar längs vägen. Alltså kan spelet rekommenderas i lagom dos till Mumin-älskare i alla storlekar.