Att se för mycket när man bara vill läsa

Någon läste en gång ett citat för mig, källan glömd, men med andemeningen något hitåt:

"När du som fantasy-författare måste börja be om lov, och måste be läsaren snällt att tro på dina magiska skapelser, så är du ute på riktigt riktigt tunn is."

Självklart måste man göra detta i någon mån, men frågan om någon är beredd att tro på det du skriver är egentligen redan besvarad när denne någon öppnar din bok. Vill inte personen tro eller i alla fall försöka tro att din magiska värld är verklig så kommer den ju troligen inte ens så långt som till fantasy-hyllan.

Anledningen till att jag våndas över detta just nu är att jag börjat inse vidden av hur olika man kan beskriva saker, både vad gäller ordval, längd och stil. En dålig beskrivning är alltså inte längre detsamma som en kort och vag. Snarare tuggar jag fradga när det dyker upp saker som bryter berättelsen tvärt av för att istället rabbla smådetaljer.

Kan man alltså beskriva något för mycket?

Första gången jag tänkte tanken var när jag började läsa om Marion Zimmer Bradleys Avalons dimmor för ett par år sen. Detta är en bok som jag fortfarande älskar, episk som den är, men ändå har svårt att läsa just för att den ack så hisnande berättelsen stundtals trängs undan av stora mängder vackra ord.

Och vackra ord är ju alltid vackra, men det betyder inte att de alltid fyller sin plats väl.

Samma fenomen, som jag för mig själv börjat kalla obalans, är ganska vanligt i fantasyböcker i allmänhet, och i diverse texter publicerade på nätet i synnerhet. Det är alltså så enkelt att man kan begrava berättelsens röda tråd med trams, så till den grad att det kvittar om den är en simpel sytråd eller av ädelt guld.

Och om man berättar och beskriver allt in i minsta detalj, så visar man också lite eller inget förtroende för läsarens förmåga att själv förstå hur saker hänger ihop och ser ut. Fantasin, som är tänkt att gynnas av läsandet, får inget spelrum alls, och det som är tänkt att vara ett äventyr blir helt enkelt upprabbling av fakta.

Sen kan förvisso beskrivningar rädda upp något halvdant, vilket tar oss ett skutt till filmens värld.

Storfilmen Avatar är helt lysande, på ett sätt som får mitt hjärta att bulta hårdare, men det beror mycket lite eller inte alls på att den har ett högtflygande manus. Här är det istället beskrivningen av planeten Pandora med växt och djurliv som är det väsentliga, berättelsen är ganska sekundär i förhållande till upplevelsen att man sett en helt annan värld.

När det kommer till läsning är dock detaljrikedom en helt annan sak, eftersom bilderna målas upp i läsarens inre och inte på en bioduk.

Ett visst mått av detaljer gör att bilden klarnar och får liv, men det finns för mig en tydlig gräns för när de istället börjar orsaka förvirring. I värsta fall tar inte beskrivandet slut här, utan fortsätter, med resultat att jag skumläser dravlet i jakt på det väsentliga som för historien framåt. Mitt engagemang är alltså mer knutet till att det finns något spännande än vackert att fästa tankarna i. Skönheten hittar jag själv, om den finns där, och detta hellre i berättelsens tema eller slutkläm än i hur någon eller något ser ut.

Min slutkläm är detta:

Att leka med ord kan ske på mycket mer intresseväckande sätt än att vira in den där tråden i tunga glänsande tyger.