Catahyas novellsamling och det där med att tro på sig själv

Idag nåddes jag av nedslående nyheter, när Catahya tillkännagav författarna till sin nästa novellsamling. Jag är inte en av dem.

Deras första antologi Drömskärvor var ett av de första tillfällena när jag fick se en av mina texter i tryck. Novellen ifråga, "Odens andetag", byggde på en gammal skoluppgift, som min vana trogen växt utanför ramarna. Den var dock inte särskilt skriven för tillfället, och är så här i efterhand heller inte särskilt högpresterande på något litterärt plan.

Novellen jag skickade in denna gång skrevs specifikt till denna antologi, självklart med en djupsinnig tolkning av temat. Den är skapad ur något som i alla fall då kändes både mäktigt, mystiskt och vackert. Värt att berätta helt enkelt. Min känsla var att jag hittade en bra ton att göra det med, något som liknar hur jag faktiskt vill skriva. Inte blir det sämre av att den är en tråd i en väv av sagor som alltmer närmar sig varandra och kan komma att mynna ut i något mycket stort.

Men likväl står jag här.

Självrannsakan väntar.

Berättar jag fel saker, eller berättar jag dem 'bara' på fel sätt?

I mitt huvud gror en rad verkligt stora idéer, av det slag som jag föreställer mig mynnar ut i böcker snarare än drapor. Jag drar mig dock för att sätta mig ner och hugga tag i dem ordentligt. Dels vet jag hur mycket tid och kraft de kommer att ta, jag har skrivit ett regelrätt bokmanus tidigare. Dessutom är jag rent ut sagt livrädd att det hela ändå ska mynna ut i ingenting, när förlag och tänkbara läsare väl fått säga sitt.

Att skriva böcker har varit min klarast lysande dröm sedan jag lärde mig skriva, och läsa för den delen. Misslyckas jag så är det alltså inte bara ett litet snedtramp på den där vägen som folk kallar livet, utan markens fullständiga försvinnande under mina fötter som väntar.

Och ändå vet jag att man någon gång måste våga, för det är ju som Skorpan Lejonhjärta säger:

"Det finns saker man måste göra, annars är man bara en liten lort."

Mod är inte frånvaro av rädsla, utan att trotsa den. Alltså letar jag genast reda på en poesitävling som tidningen Avsikter håller i som ett envist försök att behålla tron på mig själv.