När vi var små och oskyldiga så var min hemliga vän ljus och
vacker som en älva.
Grönskande, spirande av skratt och lek.
Så är det inte mer.
Nu är hon lång och skugglik, med mun som biter samman över
alla sagor jag inte förmår skriva.
Hon hänger över min sängkant om nätterna och
viskar ord som jag inte längre kan förstå.
Ja, hon är skrämmande. Men fortfarande en del av mig. Den
del som fortfarande tror att jag kan.
Det är därför jag är så rädd för hennes besök, för jag vet
vad alla hennes viskningar betyder.
"Berätta. Allt."
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar