Ray Bradbury - eller en samling kloka ord från densamme

"Stuff your eyes with wonder, live as if you'd drop dead in ten seconds. 

See the world. It's more fantastic than any dream made or paid for in factories."

I tisdags dog Ray Bradbury, 91 år gammal. För er som aldrig hört hans namn så är han något av en ikon inom fantastiken, med ett författarskap som sträcker sig tillbaka till 50-talet.

"I have never listened to anyone who criticized my taste in space travel, sideshows or gorillas. 

When this occurs, I pack up my dinosaurs and leave the room."

Jag har inte läst många ord han skrivit, men citat från Bradbury har en tendens att uppenbara sig i de mest oväntade sammanhang. Han har, som sig bör, sagt mycket kloka saker om böckers skönhet och hur man måste älska det man skriver för att det ska bli bra, och alls vara värt mödan. 

"You must write every single day of your life... You must lurk in libraries and climb the stacks like ladders to sniff books like perfumes and wear books like hats upon your crazy heads."

Som berättare är det den typen av citat som gärna fastnar, som folk gärna sänder i ens väg som uppmuntran.

"We are cups, constantly and quietly being filled. 

The trick is, knowing how to tip ourselves over and let the beautiful stuff out."

De där stunderna när skrivandet kör fast fullständigt, när man tror att det man berättar bara är lämpligt för papperskorgen eller omvärlden skrattar åt ens fascination för de världar man byggt i sitt huvud, är människor som Bradbury ett tröstande sällskap.

"Your intuition knows what to write, so get out of the way."

Något som slagit mig under veckan, när världen enats om att Bradbury var en stor man som uträttat stordåd, är hur ofta hans citat handlar om kärlek. Och hur oerhört mycket kärlek och uppskattning oerhört många läsare, kollegor och andra nu visar honom.

"Looking back over a lifetime, you see that love was the answer to everything."

Det allra mest rörande jag stött på är Neil Gaimans blogginlägg och hyllningar, eftersom han är en så stor och viktig inspirationskälla för mitt eget berättande. Hans inläsning av The Man Who Forgot Bradbury har jag fortfarande inte lyssnat på, men att Bradburys ande kommer leva kvar i honom och många andra finns inget tvivel om.

"Everyone must leave something behind when he dies, my grandfather said. A child or a book or a painting or a house or a wall built or a pair of shoes made. Or a garden planted. Something your hand touched some way so your soul has somewhere to go when you die, and when people look at that tree or that flower you planted, you're there."

När en berättare dör, dör även berättelser som världen aldrig hann läsa, höra eller se. Att inse att det kommer hända fler, andra som betyder mer för mig, och slutligen mig själv, är en stor tyngd att bära. För man blir aldrig klar, och även om glöden i ens berättelser kan leva länge efter att man själv är borta så finns alltid mer att berätta. Det tar aldrig slut, till skillnad från livet.

"It was a pleasure to burn. It was a special pleasure to see things eaten, to see things blackened and changed... While the books went up in sparkling whirls and blew away on a wind turned dark with burning."