Det är på pricken tio år sedan jag tog studenten idag. Jag sitter nära åttio mil ifrån där detta firande tilldrog sig, med andra studenter som skrålar in den ljusa midnatten utanför mitt fönster. Min sambo slumrar bredvid mig, hunden snarkar från golvet och Amanda Palmers bok The Art of Asking ligger förväntansfullt på nattduksbordet.
Men jag fastnar i tankar.
På hur allt är och kunde blivit, på verkligheten jag byggt runt mig.
Så väldigt länge var skrivandet allt jag ville ägna mig åt, kämpa för, leva av. Jag skrev ett bokmanus (som kanske passat bättre att skriva nu när svensk urban fantasy verkar bli en grej), samlade på lappar med idéer och jagade novelltävlingar för att få se mina berättelser i tryck igen. Min nätvaro (ett ord jag lånat av @clownmat) var inriktad på utbyten med andra som skrev, för att utbyta tips, kommentera utkast och samla en egen liten läskrets.
Men sedan kom en lång flytt, miljövetenskap och tusen andra ting mellan mig och orden.
Jag vet i ärlighetens namn inte om jag har några läsare alls kvar. Självklart har jag följare på Twitter, vänner på Facebook, och en hög mailadresser till skrivande folk och fä. Men, det är som att själva kontakten är bruten, något har blivit alldeles uppdämt. En gren har gått av.
Visst vill jag fortfarande skriva, men jag vet inte om någon vill läsa.
Alltså tryter motivationen, tiden blandas till andra smaker än den av spänningen kring en riktigt lång ordjakt. Jag hör de ofödda sagorna viska, de är röster i ett brus som jag alltmer sällan orkar slå undan. För ingen frågar efter vad rösterna menar, ingen ber mig om mer.
Så därför ber jag dig, om du läser detta, oavsett vem och var du är. Be mig att skriva något. Ge mig ett tema, en titel, en bild, en länk, eller ett enda ynka ord - något som skulle betyda något för dig om det fanns i en saga. I utbyte lovar jag att jag ska väva ihop en, högst troligt smått magisk såsom sagor bör vara, för att försöka berätta något viktigt, vackert eller i alla fall på sätt och vis sant.
Låt mig bli en sagotant igen, om så bara för en liten stund, endast för dig.
Tuva-Li och trädet,
SvaraRaderaTror att du vet från vem....
Allt har sin tid och jag lovar att med din penna kommer det att bli tid till skrivande också....
Kram!
Orden som växer
SvaraRaderaNågra väntar och bidar
tiden som stannar
Det är klart att du skall skriva! Om du har lust med det och fallenhet för det – och det har du alldeles uppenbart, det räcker det med en hastig blick på fliken Sagor för att konstatera – så sätt igång bara! If you write it, they will come, som det heter. :)
SvaraRaderaNågot att skriva om? Tja, gripet ur luften ... Vad sägs om en stressad, cynisk, smått uppgiven nutidsmänniska som konfronteras med en alv eller två? Kan en sån där verklighetsnedbruten person som inte längre har "tid" att läsa skönlitteratur, som inte tror på nåt, som sitter fast i sitt ekorrhjul – kan den fås att börja drömma igen, se världen med fräschare ögon, uppskatta nattliga vandringar under stjärnorna? Tänk Dickens En julsaga, fast istället för en girigbuk som omvänds av spöken har vi här en desillusionerad realist som omvänds av alver. Bara ett förslag!
Hej förresten! Jag bara ramlade in här av en slump, har aldrig varit på din sida förut. Men du skrev ju "oavsett vem och var du är", så jag kände mig manad. :)
Tack för era kommentarer. De värmer mina frusna berättarådror och peppar mig att fortsätta den evinnerliga ordjakten. Tack vare de förslag jag fått skriver jag nu på två sagor och har en tredje på gång. De kommer att dyka upp här framöver, så jag hoppas ni kikar förbi igen!
SvaraRaderaOm någon vill lämna fler förslag så går det så klart bra det också :)
Ett litet extra hej till dig, Den stegrande kamelen, eftersom jag verkar ha hittat en ny läsare mitt i en mörk stund. Din idé har just börjat snurra i mitt huvud, ganska ordentligt eftersom den nog lite beskriver min egen situation just nu - med mycket vardag och lite magi. Vi får se hur den formar sig till ord framöver. Hoppas du hittar annat här som du tycker är läsvärt medan vi väntar.