Veckorna sen förra inlägget har varit smått tumultartade. Vidden av att det som verkar rymmas inom termen svensk fantastik inte är vad jag anser mig syssla med har börjat slå rot, och ändrat mitt sätt att se på mitt skrivande helt.
Just nu är jag fullkomligt befriad att skriva vad jag vill.
All press på att lyckas publicera något har bleknat bort, alla galna tankar på att jag inte är förmögen att hålla fast vid en och samma idé likaså. Men framför allt har jag börjat inse vad jag vill skriva.
Vad gäller det förstnämnda vågar jag helt enkelt tro att jag kommer att få se mina ord i tryck igen, tack vare någon annan eller mig själv. Hittar jag en berättelse jag tycker är värd mödan att trycka kommer jag stångas till jag får hålla boken i näven, även om jag måste betala och saluföra den själv. Att det andra inte är sant är Vargfang, min första blogg någonsin, ett självlysande bevis på. Den har funnits i över fyra år nu, och kretsar fortfarande kring samma sätt att berätta, och om samma sak.
Och jag vill skriva.
Sagor. Som jag alltid har gjort och alltid kommer göra. De ska kunna läsas av alla och uppskattas oavsett hur gammal man är. Gärna också uppnå det klassiska uppvaknandet när man läser om sin favoritbok från när man var yngre och inser den fulla vidden av vad historien faktiskt säger till en. För mig är Bröderna Lejonhjärta och Ronja Rövardotter är ett lysande exempel på detta, likaså Sagan om Ringen.
Själva ordet saga är väldigt viktigt för mig. I min mening betyder det att förmedla en känsla att som låter läsaren helt kasta sig ut, bortom den vardagliga världen. Visst kan där finnas budskap, jag tror att allt skrivande är beroende av budskap, men det är inte det centrala i berättelsen. Det centrala är inte heller att formulera den snyggaste meningen någon läst, presentera en ny värld man skapat, eller förklara utifrån den varför mänskligheten fungerar på ett visst sätt.
Det viktigaste i en saga är alltid berättelsen.
Just här fastnar väldigt många fantastikförfattare oavsett språk, om ni frågar mig. Därför vill jag inte placera in mig själv i det facket, eller för den delen något annat. Jag har känt hur fack begränsar.
Men mitt skrivande är inte bara sagoberättande, som jag kanske tidigare trodde. Jag vill nämligen skriva om saker som omedelbart berör och engagerar människor, gärna i direkt form på internet. Detta är ganska uppenbart eftersom det efter den första bloggen poppat upp en sådär fem stycken till, alla särskilda från varandra och med egna ämnen. Ingen av dem är en blogg som i Blondinbellas eller alla andra tusentals online-dagböcker som finns runt oss i detta nu. Istället handlar de om att grotta ner sig i något och skriva väl genomarbetade artiklar om det.
Jag har, ve och fasa (!), en liten undersökande journalist i mig.
Å ena sidan sagotant, å andra sidan skribent alltså. Den senare delen har jag omhuldat lite extra sista veckorna i ett försök att dra en tydlig gräns mellan det jag skriver för att förmedla saker till andra och det jag skriver för min egen skull. Mellan det informativa jag skriver och publicerar omgående, och det som bara är mitt tills det blommat ut.
Rätt länge har jag velat skriva om musik, och ge något tillbaka till den genre som gett mig ett helt nytt liv: hårdrocken. När möjligheten att bli skribent på Sweden Metal dök upp var jag alltså inte sen att nappa. Jag är kanske inte den fullfjädrade eller klassiska rockbruden, men just därför tror jag att jag kan skriva på ett eget och kanske rentav nytt sätt i ämnet. Om inte annat så har tanken på en viss Anette gett mig mod att våga försöka.
Först nu ser jag alltså klart och tydligt hur mina olika sätt att använda ord verkligen är skilda saker, som inte bör, eller kanske ens kan, blandas samman. I någon mån kan de gynna varandra, men större delen av tiden mår de bäst av att växa åt varsitt håll.
I nuläget har jag vigt några veckodagar enbart åt den ena delen, med bloggande och annat mer informativt skrivande i fokus, med helt andra dagar koncentrerade till det mer kreativa. Jag är alltså ledig från något av det varje dag, med resultat att jag faktiskt lyckats fokusera på det andra.
Och för första gången sen den här bloggen startades kan jag säga den här meningen och verkligen mena den:
Jag skriver någonting varje dag och jag gör det bra.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar