Det här med att göra Slut.

Nu är jag inne i en period där jag tänker mer på mitt skrivande än jag faktiskt skriver. Igen. Jag arbetar förvisso i högsta grad på en novell, och för första gången på länge känns det som att jag faktiskt kommer lyckas skriva klart något, av en mycket enkel anledning. Jag vet hur den slutar.

Måste man alltså veta hur det ska sluta för att kunna skriva något alls?

Nej, är så klart det spontana svaret. Inte för att bara skriva i alla fall. Man måste inte han stenkoll på sin dramaturgiska modell eller vart man är på väg, särskilt inte om det rör sig om kortare texter, poesi eller annat som jag gärna kallar för "spontant uppkomna begynnelser till något större, någon annan gång". Vill man försäkra sig om att saker och ting verkligen blir färdiga så är det dock ett lite annat läge.

I alla fall för mig.

Jag har märkt att jag väldigt gärna påbörjar berättelser och sedan fullständigt tappar bort tråden. Det var ju det här med Konsten att fortsätta. I diverse studier av noveller och annat som jag färdigställt senaste åren (det finns faktiskt en hel del sådant, tro det eller ej), framkommer att i nästan samtliga fall hittade jag ett slut på sagan innan jag började skriva den. Detta är högst intressant och troligen något jag borde dra lärdom av.

Av erfarenhet vet jag nämligen att slut är komplicerade saker, ibland till och med svårhanterliga. När jag läser en bok (eller ser en film, eller spelar ett spel... o s v) blir jag lätt tårögd när det är dags att ta farväl av karaktärer, platser och händelser som låtit mig glömma verkligheten en stund. Det är vedmodigt, vackert och ofta en smula högtidligt att ha gått hela vägen fram. När det kommer till mina egna berättelser så är jag troligen ännu värre.

Jag avskyr helt enkelt att göra slut, ta farväl och lämna mina berättelser bakom mig.

Resultatet blir så klart att jag undviker det, om jag alls kan. Så länge inget slut är skrivet så kan ju vad som helst hända och det jag börjat skapa lever för evigt. Har jag inte satt den sista punkten så är orden fortfarande en levande substans som lätt kan förändras, anpassas och omstöpas i det oändliga. Möjligheten att väva samman påbörjade idéer med något som kanske kommer senare är svindlande, så till den grad att jag nog anser mig göra både mig själv och mina blivande mästerverk, med tilltänkta läsare, en tjänst.

Alltså blir ingenting någonting avslutat.

Tänk er ekrar i ett gammalt trähjul, som sitter fast i navet men aldrig någonsin kommer kunna rulla eftersom själva det järnskodda hjulet faktiskt fattas.

Denna insikt är så klart högst frustrerande. Särskilt eftersom jag anser att berättelser som förvaras i byrålådor väldigt lätt blir till fåniga hemligheter. Som också synes i bloggbeskrivningen här ser jag mig som aspirerande författare, med betydelsen att jag skriver med sikte på att bli utgiven, och i någon mån professionell. Jag vill skriva klart saker, dela med mig av dem och gå vidare till nästa väntande äventyr. Något jag i nuläget så gott som alltid misslyckas med.

Lösningen stirrar mig dessutom rakt i ansiktet, smått hånande i sin enkelhet. Mitt alldeles för spontana sätt att ta mig an berättandet måste ersättas av någon slags struktur, kanske åt det här hållet:

1) Bli inspirerad
2) Hitta en början, en mening, ett stycke, en punkt att utgå ifrån
3) Fundera över vad det egentligen är som ska berättas, hur och varför
4) Låt slutet uppenbara sig ur detta, värka fram eller ibland bara vara glasklart
5) Skriv hela berättelsen i ett svep, i möjligaste mån, för att se vart den tar vägen
6) Låt vila, gro och jäsa
7) Redigera, älta, stöt och blöt helheten, tills friden lägger sig

Så gott som ingenting ska alltså skrivas ner innan jag hunnit tänka igenom hela historien ordentligt, från början till slut. Så länge pappret är tomt finns nämligen en frihet att välja att låta bli att berätta något. Jag slipper slösa tid på de vilda idéer som inte ens min egen tankevärld lyckas tämja, och kan vända blicken mot en ny horisont lite snabbare. När jag sedan väl vet vad jag ska berätta kan jag fokusera på att göra ett dundrande bra första utkast, och verkligen gå upp i skrivandet sådär mycket som jag vill göra. Bäst blir det så klart om härligheten får ligga till sig lite, så att jag får distans och kan snygga till det hela så att jag blir nöjd.

För att lyckas avsluta en berättelse måste jag helt enkelt veta från början åt vilket håll jag ska gå. Därmed inte sagt att jag alltid tar mig just dit, men att alls ha ett mål är ju enda sättet att någonsin komma på spännande avvägar.