Det var årets första regn, smattrande mot världen utanför. Hon lutade huvudet mot den kalla rutan och såg snön på fönsterblecket krympa ihop. Himlen var insvept i grått, ljusare slöjor strök retsamt mot de förkolnade molnen.
En suck skuttade ur henne, lämnade ett immigt avtryck på fönsterrutan. Hon pressade handen mot. Vattendropparna sipprade ner längs glaset i ett isande vinande ljud, ekon av skratt tycktes hänga i luften, födda där dropparna mötte snön.
Men hon hörde inget av det. Istället höjde hon volymen i lurarna och fortsatte lyssna på samma toner som alltid, en värld där alla toner klingar metall.
Fin, men jag hänger upp mig på den skuttande sucken. En suck är liksom motsatsen till ett skutt för mig. ;)
SvaraRadera