Konsten att fortsätta

För ett par dagar sen dök en mening upp i mitt huvud.

Träden är skuggor som dansar över hennes ansikte.

När jag skrev ner den dök det upp några meningar till, som blev ett kort stycke, följt av ett annat kort stycke. Självklart bara beskrivande en förvisso mysig plats och scen, men helt utan sammanhang med något större.

Detta har varit ett rätt vanligt utgångsläge för allt jag börjat skriva på senaste året, den här gången dessutom ännu mer tillkrånglat eftersom ännu ett stycke tydligt behövdes mellan de två redan existerande för att de skulle knytas samman med en tjusig rosett. Av erfarenhet vet jag att detta utgångsläge troligen leder till ingenting mer. En halv sida text som skapar stämning, presenterar en karaktär och sedan inte kommer vidare.

Jag vet inte varför det uppstår, för början på berättelsen hittar jag bevisligen. Och berättelser i både stora och små sammanhang spökar i mitt huvud utan att komma ut. Är jag helt enkelt grym på att börja och värdelös på att fortsätta?

Väldigt ofta anser jag att det man skriver på måste vara noga uttänkt, stött och blött, och ha snurrat hela varvet runt i hjärnan för att kunna nedtecknas. Man måste helt enkelt veta vart man ska när man börjar för att kunna ta sig dit. Problem uppstår då jag förvisso tycker om att fundera mycket runt en berättelse innan jag skriver ner den, men älskar magin som uppstår de där gångerna som den drar iväg med en fullständigt och all form av kontroll saknas.

Mitt ultimata skrivande är alltså att fånga just en mening att börja med och sedan se var jag hamnat när jag ledsnar. Bevisligen fungerar det som regel dåligt, även om en del riktigt fina saker kommit ur sådana stunder.

Den här gången, som började med meningen ovan, har dock tagit en smått oväntad vändning idag. Jag har lyckats skriva det sammanknytande stycket utan större problem, dessutom mycket direkt kopplad till en massiv hög med berättelser om Vandrarinnor, som uppstod runt ett skolarbete för mycket länge sedan. Vad som kommer sedan vet jag inte riktigt, men jag vet var berättelsen hör hemma och vilket tema jag smyger runt. I kitteln finns återkommande motiv som jag skildrat i dikter, bilder och lösryckta textsnuttar, så förhoppningsvis är det bara att fylla på så att jag kan avsluta något av det.

Planen just nu går ut på att rota runt bland gammalt material som rör det här och se vad som skriker högst, inspirerar och känns mest avgörande för historian som Vandrarinnorna innesluts i, sett som helhet. Förhoppningsvis infinner sig den där magin bara jag lyckats bestämma så långt, även om det kan tyckas som att jag hyser barnsligt hopp om kreativitetens makt.

Men hur ska man kunna skriva om magi om man inte i någon mån tror på den?

Just nu tror jag stenhårt, eftersom jag nyss lyckades spräcka en barriär som verkat smått skrattretande att komma förbi sista tiden: den magiska första sidan.


Antal ord (självklart utan inlägget inräknat): 542