Ett spirande skott

Skottdagen ska ju göras minnesvärd, så jag vill ägna en liten stund till att posta mitt hundrade inlägg här på Sagotant.

Det har gått en sådär fem och ett halvt år efter att jag skrev mina första ord här, vilket verkligen känns som länge länge sedan. Jag har hunnit med att flytta två gånger, ta en kandidatexamen i miljövetenskap, bli med hund och byta skägg att gosa med på natten. Självklart hade jag kunnat hinna med mycket mer i form av skrivande, för hundra inlägg på så lång tid låter ju inte så mycket. Jag hade kunnat få till ännu fler stunder av läsning och funderande över vad det egentligen är som är så fantastiskt och magiskt med ord.

Men, så här blev det.

100 inlägg.
19 inlägg jag kallat sagor.
62 kommentarer.
Nästan 25 000 sidvisningar.

Det är mer än jag lyckats med på någon annan blogg, fast jag är uppe i närmre tio stycken genom åren.

Frågan är, vad ska jag göra nu?

I dagsläget lägger jag det mesta av min tid på att förstå finliret med akademiskt skrivande. Det är spännande på sitt vis, rentav hisnande när man får till de där stela formuleringarna så att de låter vackra och dansande... men de passar dåligt på en blogg som vill hålla sagotema. Kontentan är att jag skriver hemskt lite sagoaktiga saker, för jag orkar inte fortsätta jaga ord dagarna i ända. Istället spelar jag spel, fotograferar och odlar grönska i mina höga lägenhetsfönster.

Jag finns på Twitter, Instagram och Facebook, men där passar istället inte sagor särskilt bra. Kanske är jag lite vilse i min nätvaro för att det ska hända så mycket, så fort, för att man ska kunna fånga andras intresse. Det passar mig rätt dåligt, för jag vill inte dela allt med alla. Jag ser andra bloggar stanna av eller rentav försvinna och blir rädd att det är dit jag själv är på väg. För att tid och ork så ofta saknas (jag tror det kom med i det här paketet som gick ut på att bli vuxen).

Ändå känner jag hur varje rad jag tar mig tid att skriva, här, betyder något. De väger så mycket tyngre än 140 tecken eller bilder från min mobiltelefon. Jag vet inte varför. Men kanske, kanske är det ett tecken på att jag inte vill försvinna. För att ha en blogg är att ha ett litet, futtigt, hörn av internet som är bara mitt. Som alla kan se, men som bara jag spinner trådarna kring.

Så kanske händer det något här, snart. Sagotanten kanske byter namn, design eller hittar på något annat som gör den lättare för mig att fylla på med nya inlägg. Jag vet inte vad, om det blir något spännande eller bara tankar som knölas ihop och kastas i papperskorgen. För det vet man inte. Det får man inte veta förrän man tar det där djupa andetaget och vänder blad.