söndag 26 augusti 2012

Neverwhere


Ja, nu har jag äntligen läst Neil Gaimans första roman, ni vet den där som finns som tv-serie också. För er som inte vet handlar den om en viss Richard Mayhew, en ganska vanlig kille som hamnar i ett London under jord, där mystiken är lika tät som stanken av avlopp och råttskit. Han springer egentligen mest runt och vill hem, tillbaka till sitt vanliga liv, men på vägen dit blir han indragen i ett mystiskt äventyr med episka anslag.

Det hela börjar med att han räddar Door, en flicka som ligger blödande på gatan. Efter det blir stackars Richard så gott som osynlig för omvärlden. Det fortsätter med mötet med Marquis de Carabas, livvakten Hunter, Old Bailey och ängeln Islington, högst färgstarka karaktärer som griper tag ordentligt. Tillsammans försöker de reda ut varför Doors familj mördades, och undslippa klorna på de vidriga Mr. Croup och Mr. Vandemar, med förkärlek för både att äta råttor och skära i folk.

Hela historien utspelar sig under London, fylld med sköna ordvitsar, tvära kast och obehagliga överraskningar. Allt i fantastiskt visuella svep som ibland får det att hisna, vilket skulle kunna vara en följd av att boken är baserad på serien, inte tvärt om. Och kanske kan ni lista ut hur den ska sluta, men jag lovar att ni inte har en aning om vägen dit. Gaiman briljerar alltså så smått, även om det märks att det är en tidig del i hans författarskap.

Nästa gång jag läser den har jag lovat mig själv att det blir i London, en stad som sällan hyllats så vackert som i Neverwhere.

1 kommentar:

  1. Jag har fortfarande inte läst Neverwhere. Lite pinsamt.

    SvaraRadera