Drapa II

- Du borde inte ha kysst mig, sade hon.
Ändå dröjde hennes hand i hans hår, armen om hans nacke.
- Nej, jag borde låtit bli, instämde han med metallsmaken kvar på tungan. Han kände hur hon darrade. Njöt av månskenet som blänkte i hennes ögon när han svängde henne runt, fallande till marken.

Kall jord mot naken hud. Det var alldeles för lätt. Slutet bara ett andetag bort.
- Vad händer nu? frågade hans trötta röst.
- Du får min evighet. Vår evighet.

Han svalde den sista smaken av blod. Lät det som redan borde varit dött fly, födas igen ur hennes leende.

----


Cred till Nattväsen som var den första text någonsin som väckte min lust att skriva om vampyrer.