Om kvällen tränger sig längtan på.
Så, efter middagen med levande ljus, porlande vin, fladdrande
ögonlock och skratt lämnar hon honom. Smyger de trettiosju vindstrappstegen
utan knarr. Slukar långa andetag sötma ur dunklet innanför den tunga trädörren.
Hon öppnar skrinet med nyckeln som alltid vilar mot hennes
bröst. Skälvande händer rör bland minnen av hur de gjorde henne lycklig. De är
hennes för evigt, ändå är hon ingenting utan dem. Deras röda färg har bleknat,
venerna svartnat.
Så många hjärtan äger hon, men ingen äger hennes.
"Valentina?",
hörs hans röst från trappan. Hon tänker att snart är där ett till.
(bild tagen och redigerad av mig, så låt den gärna stanna kvar här)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar