Det är den dal där de föds, där ägg delas till levande kött och stelnad kristall. Den dal som ingen tvåbent någonsin sett eller vidrört. Där allt slutar och börjar.
Kall och mörk är vintern, på ett sätt som tynger deras vingar mer än rimfrosten. De vaktar, väntar, bidar tiden. Håller sig nära de minnen av solljus som finns i äggens skärvor.
“Vi är vingfålar” viskar de tröstande till varandra.
“Vi är starka nog att vänta till våren.”
Ändå somnar de. En efter en faller från himlarna till drömmar täckta av snö. Långt från de händer som kunnat väcka dem.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar