Drapa XV: Musa

När vi var små och oskyldiga så var min hemliga vän ljus och vacker som en älva.
Grönskande, spirande av skratt och lek.

Så är det inte mer.

Nu är hon lång och skugglik, med mun som biter samman över alla sagor jag inte förmår skriva.
Hon hänger över min sängkant om nätterna och viskar ord som jag inte längre kan förstå.

Ja, hon är skrämmande. Men fortfarande en del av mig. Den del som fortfarande tror att jag kan.

Det är därför jag är så rädd för hennes besök, för jag vet vad alla hennes viskningar betyder.

"Berätta. Allt."

Drapa XIV (Alla hjärtans natt)

Om kvällen tränger sig längtan på.

Så, efter middagen med levande ljus, porlande vin, fladdrande ögonlock och skratt lämnar hon honom. Smyger de trettiosju vindstrappstegen utan knarr. Slukar långa andetag sötma ur dunklet innanför den tunga trädörren.

Hon öppnar skrinet med nyckeln som alltid vilar mot hennes bröst. Skälvande händer rör bland minnen av hur de gjorde henne lycklig. De är hennes för evigt, ändå är hon ingenting utan dem. Deras röda färg har bleknat, venerna  svartnat.

Så många hjärtan äger hon, men ingen äger hennes.

"Valentina?",  hörs hans röst från trappan. Hon tänker att snart är där ett till.

(bild tagen och redigerad av mig, så låt den gärna stanna kvar här)

Sagan om den lilla räven på elskåpet

Det är en gång, en promenad i eftermiddagssol. 

   Först är den bara en svans som sticker upp ur smutsig snö. Hon böjer sig ner och gräver, medan den sprattlar för att komma loss fortare från det kalla och frusna. Sen har hon den, kupar fingrarna beskyddande runt den stela lilla kroppen. Ett ögonblick ser hon rakt in i de små rävögonen, som ser mycket förvirrat tillbaka.

   - Hur länge har du legat här? frågar hon.

   Den svarar inte, men darrar i hennes hand. Genom vantarna kan hon känna hur grusig och bortglömd den är.

   Hon ser sig omkring, som om hon av någon anledning förväntar sig att få syn på det barn som måste tappat den någon gång tidigare i vinter. Fast det är uppenbart att den just töat fram, efter vad som måste varit en evighet av vit kyla.

   Men så klart är slumpen henne inte så villig.

En cyklist som trampar tungt uppför backen stannar till. Han drar halsduken från munnen och ser oroligt på henne där hon sitter på huk med räven i händerna. Den ser han så klart inte, så liten som den är.

   - Är allt bra? undrar han.

   - Jadå, svarar hon kanske lite för artigt.

   Han ler och andas ut.

   - Det är ju så lätt att halka nu, liksom ursäktar han sig innan han fortsätter.

   Hela tiden har räven legat där i hennes händer, tyst och liten. Hon tänkte inte på att fråga om han kände igen den. Kanske är det just hans son eller dotter som sitter hemma i ett av husen uppför backen och undrar vart räven egentligen tagit vägen.

   Men som sagt, slumpen är henne sällan så villig, så kanske var det lika bra.

Det tar emot, men hon vet vad hon måste göra. 

   Försiktigt borstar hon bort det värsta gruset, fast det syns tydligt att den här lilla stackarn skulle behöva ett bad, medan hon reser sig upp för att sätta den på elskåpet just bredvid. Hon ser hur den huttrar till när tassarna möter den kalla metallen, så hon klappar den mjukt på huvudet.

   - Stanna här, så ska du se att någon bättre än jag kommer och hittar dig.

   Räven tittar undrande på henne, men rör sig inte. Kanske förstår den precis. När hon vänder sig för att gå hör hon hur den piper till. Det blåser kallt genom hennes hår och hon vet att om hon ser tillbaka så kommer hon att bli tvungen att stoppa den i fickan, ta med den hem till ett varmt bad och en fin plats i någonstans i bokhyllan.

   Så, hon gör det inte. Det här är ett barns leksak, intalar hon sig. Hon är inget barn längre och det var länge sen hon tappade något.

   Räven piper igen, ännu ynkligare, men hon går ändå. För hon är vuxen nu. Hon plockar inte upp saker hon hittar på gatan för att ta med dem hem längre. Ja, på ett sätt är det sorgligt. Men det är så det är att växa upp.

Nästa gång hon går förbi elskåpet är det för att hon tagit en omväg för att se om räven sitter kvar. Det gör den inte. Hon tittar bakom och runt, men den verkar inte ha trillat ner.

   Bra, då kanske den kom tillrätta, tänker hon. Eller hamnade hos något annat barn som blev glad av att hitta en leksak - bara sådär. 

   Men när hon försöker le, ett så vuxet leende, känner hon mest hur en liten rävlik saknad smyger runt hennes fötter.

Drapa XIII

Det är den dal där de föds, där ägg delas till levande kött och stelnad kristall. Den dal som ingen tvåbent någonsin sett eller vidrört. Där allt slutar och börjar.

Kall och mörk är vintern, på ett sätt som tynger deras vingar mer än rimfrosten. De vaktar, väntar, bidar tiden. Håller sig nära de minnen av solljus som finns i äggens skärvor.

“Vi är vingfålar” viskar de tröstande till varandra.
“Vi är starka nog att vänta till våren.”

Ändå somnar de. En efter en faller från himlarna till drömmar täckta av snö. Långt från de händer som kunnat väcka dem.

Drapa XII

Det började som en ilning som knottrade hennes hud i sommarsolen. Fingrarna blev plötsligt fumliga. Bestämt torkade hon bort en tår, slöt ögonen, samlade sig. Hon skulle klara det. Hon måste. 

Kylan spred sig, slog rot i magen. Ovanför henne susade björken tyst med sina löv. Slutet hängde, nästan synligt, framför henne i luften. Svindlande, darrande. Hon svalde hårt, kastade sig rakt in i det. 

Hon kom ut på andra sidan. En droppe blod spred sig sakta mellan hennes trötta händer, genom papprets fibrer. Lustigt, hon måste ha skurit sig. Tyst stängde hon boken en sista gång och öppnade nästa.

Internetpublicering och "Frostblomma"

Sista tiden har jag funderat en del på hur man bäst delar med sig av sina längre skrivna alster. Drapor, dikter och andra kortare verk är ju rätt tacksamt att posta som blogginlägg, men något som kräver längre tid att läsa är i mitt tycke bättre placerat i en "lugnare" miljö. Ska jag fokusera någon längre stund på en text föredrar i alla fall jag att ha den svart på vitt, så nära utseendet i en bok som möjligt.

Därför postar Sagotant härmed en första lite längre novell (betoning på lite) som pdf. Ett format man dessutom får anstränga sig något mer för att kopiera än ett blogginlägg om man är lagd åt det hållet. Att jag dessutom vet att det ser rätt stiligt ut på en iPad gör det ju inte sämre.

Och oj, så lätt det vore att nu leda in era tankar på hur lätt det är att stjäla ord som finns på internet, men det hoppas jag att ni redan är medvetna om. Det finns som tur är ett väldigt enkelt sätt att hantera sådana problem: spara på de ord som verkligen betyder något för er tills andra möjligheter att visa dem dyker upp.

Så, nu tycker jag ni ska läsa Frostblomma. Det är en väldigt enkel, sagodoftande historia, som påbörjades förra våren och avslutades alldeles nyss.

Jag är så klart nyfiken på vad ni tycker om den, men också vad ni tycker om formatet och sättet att posta den på.

Merils ord

Vad är en mörkeralv? Är vi varelser som flytt ljuset, en spillra av ett en gång rent folk som förfallit till ondska och barbariets nycker? Frambesvärjer vi mörkrets krafter, dricker vi våra fiender blod innan deras hjärtan slutar slå?

Som med allt annat så är inte allt som sägs sant, men inte heller är allt som lämnas osagt lögn.

Men vet att den odödlighet vi nekat på andra sidan Västern har gjort oss starka. Vi talar bara viskande, med nackar böjda i vördnad, om dessa ting. Och få är de främlingar som får höra våra hemligheter.

Vi vet inte vart vägen leder, vart våra skepp leder oss den dag vi styr dem ut från kusten för att aldrig återvända. Kanske är de val som träffades för länge sedan nu glömda, kanske är det bara vår egen stolthet som gör att dimman och dunklet tätnar var gång vi vänder blicken mot den nedgående solen.

Kanske är det därför vi dröjer kvar, sjungande sorgesånger över svunna fränder, fallna vänner och slocknad kärlek.

Våra svärd är månstrålar av skarpt ljus, våra sköldar glänser av rimfrost. I vinden från bergen ljuder våra stridsrop och vårt blod fläckar snön när nordens vidunder och vilddjur kastar sig över oss.

Är det mod eller dårskap som får oss att fortsätta kämpa mot de bestar som få har sett? Är det rädslan att styrkan ska rinna ur våra armar i samma ögonblick som vi begraver våra svärd och låter sköldarna segla ut likt ett barns barkbåt på det mörka havet?

Nej, det är minnen som driver oss. Minnen som fyller våra hjärtan med tro och våra segel med vind.

Det är därför jag varje morgon hälsar solen med böjd nacke och förundran över det karga landets skönhet. Det är därför jag ställer mig främst i fören, med handen vilande mot det grånade träet på det örnhuvud som leder oss över vågornas svall, genom skärens huggtandskäftar. Det är därför jag leder oss vidare och fortfarande ser med längtan i blicken mot varje fjärran horisont.

Det är därför jag varje natt ler åt månens sken, även när den är tunnare än mina gyllene hårstrån. Det är därför jag väver sånger av glömda strofer, skrattande under de stjärnor som aldrig dör.

Mitt hjärta har funnit sin visshet.

Det som en gång var kan bli igen. Ingenting går förlorat om man bevarar doften, smaken och känslan från den tid som flytt.

Så länge min kamp varar, till tidens slut, finns hopp.

Drapa XI

Den blå vårhimlen höll på att blekna till grå. Vi hade snickrat, bänt, spänt hela dagen. Solen hade kysst våra kinder så att de nu sved.

- Är du redo? frågade han.
Jag nickade. Tanken hisnade. Han log snett.
- Allt kommer gå bra.
- Vi kommer vara fria, sa jag med en röst som darrade. Fria som vinden.

Hans ansikte var skymningen. Gåtfullt, en lysande månskära mitt i. Våra händer hjälpte varandra, gjorde fast remmarna ordentligt. Vi kände brisen svalka kinderna, hur den fyllde våra träbitar och den spända väven med hopp, tills vi vågade kasta oss ut från höjden och sväva.

Drapa X

Hon tog vägen över bergen, under stjärnorna, längs skaren som aldrig smälte. Det var natt och kallt, så att hon var tvungen att gömma händerna i de pälskantade ärmarna. Blodet syntes inte. Andetagen var lättare, friare. Järnsmaken i munnen rostade tills hon glömde.

De fann honom när hon var långt borta. När hon nått en annan by, tagit sig en annan älskare. Men ännu inte tagit honom med sig ut i månskenet.

Länge hörde de henne i skogarna runt byn, fast hon var borta. Längre berättade de om hennes blodisande dåd. Aldrig tystnade ekot av vargarnas rop i deras öron.

Drakdräperskan från Nord

(Eller till minne av den första draken jag fällde i Skyrim.)

Hennes hand, med pilen, darrar mot strängen. Hon hör den andas på andra sidan stenblocket. Smärta. Sot.
Männen skriker någonstans, hon kan inte se dem längre. Kanske brinner de, kanske är det en order som skickas vidare. Det rör inte henne. Hon är ensam nu.
Pilens fjädrar kittlar i handflatan som är våt av svett. Tre smygande steg framåt, sidan pressad mot den kalla stenen. Försiktigt kikar hon fram. Det stora huvudet vilar på marken, blodspräckligt, men med en blick som ännu söker, tänder som ännu kan såra, eld som ännu kan dräpa.
Hon siktar. Darrar. Försöker svälja den hårda pulsen.
Då vänder draken huvudet. Ser rakt på henne. In i hennes ögon. Något vilt gnistrar i blicken, hennes mage knyter sig när hon ser det.
Den vet.
Den vet att detta är döden, smakar stunden på samma sätt som hon. Så öppnar den sitt gap och hettan från dess inre slår mot hennes kinder.
Då kan hon till slut andas ut. Bågen sjunger, pilen går rakt in bland de gnistrande tänderna, kväver flammorna. Draken vrålar en sista gång, bedövande, faller med en kraft som slungar henne till marken.
Sen är det över.
Hon reser sig upp, medan vrålet fortfarande ekar i öronen och världen har glödande ytterkanter. Sju steg fram, hon räknar dem. Så nära var de varandra.
De kommer att tala om hennes mod, skicklighet hon egentligen inte besitter. En ynka vindpust kunde ändrat allt, gjort slutet till ett annat. Någon annans bragd.
Men det känns inte som en bragd när hon ser in i de svarta glanslösa ögonen. Inte när männen, de som ännu kan gå, samlas runt henne. Viskande, undrande.
Hon tänker på alla vindar som burit de nu brutna vingarna, allt de inte vet och aldrig kommer veta. Om drakar, om sig själva.
Handen darrar när hon sträcker ut den. Men hon vet att hon måste. Röra vid den heta huden innan den svalnar och allt blir ett blekt minne, en skröna, en saga.

*

“Sedan slöt hon sin fiendes ögon och lät köttet brinna av elden som länge funnits fången inom, tills allt som återstod var en hög med ben som lyste vita i månljuset. Männen som sett striden kallade henne Drakfödd, men hon följde dem inte tillbaka för att motta några hyllningar, utan bröt sig en fackla, tände den med drakens eld och försvann i natten.

Och där dväljs hon alltjämt, tills drakarna återvänder och vi behöver hennes beskydd ännu en gång.”

- Ur Drakdräperskan från Nord -

Drapa IX: Epilog till en sommardröm

En korp ropar mitt namn. Men jag vandrar förblindad. Den förblir osynlig.
Sommaren andas ut en sista gång. Det hettar av tårar på kinderna.
Jag är vilse.
Kanske har jag alltid varit förlorad, gömd och hemlig.

Mina brinnande händer blir tyngre att bära. Jag rör vid träden, tar stöd mot grenarna och ser deras liv falla.
Det är snart över. Även plåga har ett slut, för den som genomlider allt.

Den ropar igen, mjukt lockande.

Kylan slår ut sina frostade blomblad och allt är glömt. Vit är den oändlighet som väntar.
Jag samlar höstlöven i min vida kjol och springer.

Drapa VIII

Liten och ful var vätten, men hon kunde inte slita blicken från honom. Hans förvridna händer sträckta upp mot henne, hans kala skalle som blänkte av hennes ljus. Många nätter hade han sjungit, med en röst som var förvånansvärt len.

Fru Måne, älskade kär,
i silverljust hår
min längtan du bär

Det trollband henne.

När hon till sist sträckte ner sin vita hand till honom kysste han den. De sträva läpparna sände en ilning genom henne. Stjärnorna suckade runt dem. Hon blev bländad av sitt eget ljus, hur det blänkte i hans ögon, och föll rakt ner i hans famn.

Drapa VII

Natten väckte henne. Hon sträckte ut vingarna, flaxade en gång - två gånger. Sedan lyfte hon. Högre och högre, på fjädrar vita som snö. Längre, längre ner föll världen under henne klor. Nattvinden lyfte henne långt ovan de svarta granarna och blänkande vattenskärvorna.

Hon vilade på en molntapp.

“Jaga”, viskade mörkret. “Ta vad du kan med dig ner.”

Hon kastade sig mot stjärnorna. Klöste mot dem, rispade deras sken, men utan att nå dem.

När vingarna inte längre bar dalade hon nedåt, tills hon hittat sin nötta gren igen. Solen steg, stjärnorna slocknade.

Hon ropade länge efter dem.

“Hoh, hoh, hoh!”

Drapa VI

Det var årets första regn, smattrande mot världen utanför. Hon lutade huvudet mot den kalla rutan och såg snön på fönsterblecket krympa ihop. Himlen var insvept i grått, ljusare slöjor strök retsamt mot de förkolnade molnen.
En suck skuttade ur henne, lämnade ett immigt avtryck på fönsterrutan. Hon pressade handen mot. Vattendropparna sipprade ner längs glaset i ett isande vinande ljud, ekon av skratt tycktes hänga i luften, födda där dropparna mötte snön.
Men hon hörde inget av det. Istället höjde hon volymen i lurarna och fortsatte lyssna på samma toner som alltid, en värld där alla toner klingar metall.

Drapa V

Det sjöng i seglen, smekte masten och virade in sig bland tamparna. Hon tog ett djupt andetag av den salta luften, lät händerna glida längs relingen.

Äntligen.

Hamnen var snart bara en strimma, ett blekt minne bakom dem. Det var som att vakna upp ur en lång dvala.

- Vilka är dina order, kapten? frågade den träbente mannen vid hennes sida.
Hon strök svetten ur pannan och tog en djup klunk ur den en gång stulna flaskan hon balanserade mellan fötterna.
- Vi seglar, ditåt, pekade hon med handen.
- Varför just västerut?
- För att vi kan! utbrast hon nöjt.

Detta var frihet.

Drapa IV

Det är sådana vindstilla kvällar vi går ner till sjön och söker efter silverljus från solen innan det förvandlas till guld. Vi samlar och sparar det i flaskor tills när vintermörkret ligger som tätast.

Så varsamt smeker fjärilarna våra händer, så mjukt kittlar blommorna mot bara ben. I tystnaden hör vi trädens årsringar växa. Stilla, sakta. Envisa björkar som liknar oss.

- Jag önskar att det alltid kunde vara så här, säger du.
Kliar ett myggbett på hakan så skäggstubben frasar.

- Det är alltid så. Vi är sommaren när vi vill, viskar jag och sveper dig in i mina solblekta lockar.

Drapa III (eller, en gammal idé som återuppstår)

Där är skrapandet på andra sidan väggen. Igen. Ljudet som inte borde finnas. För på andra sidan finns bara hennes tomma, tysta vardagsrum, i hennes egen lilla lägenhet. Hon kryper längre in under täcket. Lyssnar. Där är det igen.

Är det något som försöker komma in, eller ut?

Hon tassar upp ur sängen, lägger örat mot. En väggs tystnad, en vild tanke som slagit rot. Revan i tapeten. Var den verkligen där när hon flyttade in? Hårda hjärtslag. Hennes fingrar som drar i det trasiga, öppnar, släpper in en solkatt.

Vinddrag.

På andra sidan väggen är det ännu inte natt.

Drapa II

- Du borde inte ha kysst mig, sade hon.
Ändå dröjde hennes hand i hans hår, armen om hans nacke.
- Nej, jag borde låtit bli, instämde han med metallsmaken kvar på tungan. Han kände hur hon darrade. Njöt av månskenet som blänkte i hennes ögon när han svängde henne runt, fallande till marken.

Kall jord mot naken hud. Det var alldeles för lätt. Slutet bara ett andetag bort.
- Vad händer nu? frågade hans trötta röst.
- Du får min evighet. Vår evighet.

Han svalde den sista smaken av blod. Lät det som redan borde varit dött fly, födas igen ur hennes leende.

----


Cred till Nattväsen som var den första text någonsin som väckte min lust att skriva om vampyrer.

Drapa I

Det var den natten dimman rullade in, tyst och våt. Vi pressade näsorna mot fönstren för att se den smyga in mellan byns små stugor. Den fick allt att suddas ut, tryckte sina grå händer mot andra sidan glaset som vi täckte med imma.

- Gör inte sådär! förmanade mor. Dimman bringar otur.

Vi lyssnade inte. Kände dimslöjorna sträcka sig efter oss, men var helt säkra på att de var lika mycket ett spöke som gammelgubbens historier.

Mor rynkade pannan och sa inte ett ord mer.

Någonsin.

För när dimman återvände ut till havs tog den alla våra ljud med sig.