Ray Bradbury - eller en samling kloka ord från densamme

"Stuff your eyes with wonder, live as if you'd drop dead in ten seconds. 

See the world. It's more fantastic than any dream made or paid for in factories."

I tisdags dog Ray Bradbury, 91 år gammal. För er som aldrig hört hans namn så är han något av en ikon inom fantastiken, med ett författarskap som sträcker sig tillbaka till 50-talet.

"I have never listened to anyone who criticized my taste in space travel, sideshows or gorillas. 

When this occurs, I pack up my dinosaurs and leave the room."

Jag har inte läst många ord han skrivit, men citat från Bradbury har en tendens att uppenbara sig i de mest oväntade sammanhang. Han har, som sig bör, sagt mycket kloka saker om böckers skönhet och hur man måste älska det man skriver för att det ska bli bra, och alls vara värt mödan. 

"You must write every single day of your life... You must lurk in libraries and climb the stacks like ladders to sniff books like perfumes and wear books like hats upon your crazy heads."

Som berättare är det den typen av citat som gärna fastnar, som folk gärna sänder i ens väg som uppmuntran.

"We are cups, constantly and quietly being filled. 

The trick is, knowing how to tip ourselves over and let the beautiful stuff out."

De där stunderna när skrivandet kör fast fullständigt, när man tror att det man berättar bara är lämpligt för papperskorgen eller omvärlden skrattar åt ens fascination för de världar man byggt i sitt huvud, är människor som Bradbury ett tröstande sällskap.

"Your intuition knows what to write, so get out of the way."

Något som slagit mig under veckan, när världen enats om att Bradbury var en stor man som uträttat stordåd, är hur ofta hans citat handlar om kärlek. Och hur oerhört mycket kärlek och uppskattning oerhört många läsare, kollegor och andra nu visar honom.

"Looking back over a lifetime, you see that love was the answer to everything."

Det allra mest rörande jag stött på är Neil Gaimans blogginlägg och hyllningar, eftersom han är en så stor och viktig inspirationskälla för mitt eget berättande. Hans inläsning av The Man Who Forgot Bradbury har jag fortfarande inte lyssnat på, men att Bradburys ande kommer leva kvar i honom och många andra finns inget tvivel om.

"Everyone must leave something behind when he dies, my grandfather said. A child or a book or a painting or a house or a wall built or a pair of shoes made. Or a garden planted. Something your hand touched some way so your soul has somewhere to go when you die, and when people look at that tree or that flower you planted, you're there."

När en berättare dör, dör även berättelser som världen aldrig hann läsa, höra eller se. Att inse att det kommer hända fler, andra som betyder mer för mig, och slutligen mig själv, är en stor tyngd att bära. För man blir aldrig klar, och även om glöden i ens berättelser kan leva länge efter att man själv är borta så finns alltid mer att berätta. Det tar aldrig slut, till skillnad från livet.

"It was a pleasure to burn. It was a special pleasure to see things eaten, to see things blackened and changed... While the books went up in sparkling whirls and blew away on a wind turned dark with burning."

Tystnad

Tystnad - Läsning pågår. En mycket bra uppmaning, men även en blogg som bjuder på mycket trevlig läsning om litteratur och en del annat smått och gott på temat fantastik. Jag lade just till den i min Läsvärt- kategori här, eftersom jag nyss stoppat in den i mitt eget RSS-flöde och blivit positivt överraskad av både blandningen på inlägg och deras genomgående höga kvalitet.

För det är inte att ljuga att säga att många bokbloggare där ute har en del att lära.

Tystnad drivs av inte mindre än tre personen; en bibliotekarie, en språkvetare och en finsmakare. Alla tre är mer eller mindre bekantingar till mig, har gedigen bloggar-bakgrund, samt är väl förfarna i ordets konst. Kort sagt en trio utrustade med skarpa ögon vad gäller bra böcker, litterära fenomen och personlig stil.

Så, seså, vad mer ska jag behöva säga? Dit och läs nu!

Merils ord

Vad är en mörkeralv? Är vi varelser som flytt ljuset, en spillra av ett en gång rent folk som förfallit till ondska och barbariets nycker? Frambesvärjer vi mörkrets krafter, dricker vi våra fiender blod innan deras hjärtan slutar slå?

Som med allt annat så är inte allt som sägs sant, men inte heller är allt som lämnas osagt lögn.

Men vet att den odödlighet vi nekat på andra sidan Västern har gjort oss starka. Vi talar bara viskande, med nackar böjda i vördnad, om dessa ting. Och få är de främlingar som får höra våra hemligheter.

Vi vet inte vart vägen leder, vart våra skepp leder oss den dag vi styr dem ut från kusten för att aldrig återvända. Kanske är de val som träffades för länge sedan nu glömda, kanske är det bara vår egen stolthet som gör att dimman och dunklet tätnar var gång vi vänder blicken mot den nedgående solen.

Kanske är det därför vi dröjer kvar, sjungande sorgesånger över svunna fränder, fallna vänner och slocknad kärlek.

Våra svärd är månstrålar av skarpt ljus, våra sköldar glänser av rimfrost. I vinden från bergen ljuder våra stridsrop och vårt blod fläckar snön när nordens vidunder och vilddjur kastar sig över oss.

Är det mod eller dårskap som får oss att fortsätta kämpa mot de bestar som få har sett? Är det rädslan att styrkan ska rinna ur våra armar i samma ögonblick som vi begraver våra svärd och låter sköldarna segla ut likt ett barns barkbåt på det mörka havet?

Nej, det är minnen som driver oss. Minnen som fyller våra hjärtan med tro och våra segel med vind.

Det är därför jag varje morgon hälsar solen med böjd nacke och förundran över det karga landets skönhet. Det är därför jag ställer mig främst i fören, med handen vilande mot det grånade träet på det örnhuvud som leder oss över vågornas svall, genom skärens huggtandskäftar. Det är därför jag leder oss vidare och fortfarande ser med längtan i blicken mot varje fjärran horisont.

Det är därför jag varje natt ler åt månens sken, även när den är tunnare än mina gyllene hårstrån. Det är därför jag väver sånger av glömda strofer, skrattande under de stjärnor som aldrig dör.

Mitt hjärta har funnit sin visshet.

Det som en gång var kan bli igen. Ingenting går förlorat om man bevarar doften, smaken och känslan från den tid som flytt.

Så länge min kamp varar, till tidens slut, finns hopp.

Catahyas femte novellsamling

Min gamla älskling Catahya utlyste just att jakten på noveller till nästa antologi har börjat. Temat är Magi och Teknik och bidrag tas emot till sista augusti 2012.

För den som inte vet, så har detta fantasycommunity och förening gett ut fyra stycken novellsamlingar tidigare. Jag själv har ett blygsamt bidrag med i den första av dem, men sen dess har mycket hänt med både textkvalitet och tryckning. Om jag inte minns fel sålde den senaste antologin slut på första upplagan ganska omgående. Med tanke på att Elin Holmerin från Undrentide Förlag sitter bakom tömmarna på antologiarbetet så är det i högsta grad något att hålla ögonen på.

Jag har utan tvivel både ett och annat som passar in på temat, återstår att se om jag hittar tid och gnista nog att faktiskt avsluta något.

Alvkärlek

Förra helgen var jag på inte mindre än två halloween-fester i en inte särskilt läskig kostym. Jag var alv, för de spetsiga öronen skrek på mig i affären så att jag inte kunde tänka på något annat. Det är något jag drömt om att sätta på mig länge, så saker och ting var nog dömda på förhand när jag hittade dem.

Jag bestämda mig ganska omedelbart för att inte vara en klassisk, mystisk Tolkien-alv, utan en Dalish. Kanske har jag spelat alldeles för mycket Dragon Age Origins sista tiden, och förälskat mig i Zevran lite för mycket, men de har verkligen fastnat i mitt huvud. Dessutom har de fantastiska ansiktstatueringar, som jag gärna ville prova på i mindre permanent form.

Dalish skiljer sig mycket från alverna i Middle Earth. De är en spillra, som förlorat så gott som allt av sin egen historia och glider planlöst runt i en värld de har liten möjlighet att påverka. Utstötta, bittra och utdöende. Många av dem lever fattigt och utsatt i slumområden i människornas städer, några få vandrar ännu omkring i skogarna. Människorna ser ner på dem, och lite uppseendeväckande är att de är kortare än dem. Just den långa slanka kroppen är ju ofta ett bra kännetecken på en alv.

Min kväll med spetsiga öron fick mig hur som helst att inse något som jag alltid vetat. Jag älskar alver. Gränslöst.

De första alverna jag stiftade närmare bekantskap med var de som lever i det magiska landet Deverry, också detta en kringvandrande folk. De fastnade så klart, eftersom jag som tolvårig läsare var hästtjej av stora mått, och deras hästar var de mest fantastiska varelser man kunde tänka sig. Fler gemensamma nämnare med Dalish finns också, eftersom de likt spetsöronen i DragonAge saknar hemland.

Tolkiens alver är bland de vackraste karaktärer jag stött på, både på boksidor och filmduk. Deras sorgsenhet, skönhet och naturromantiserande existens kan väl inte lämna någon oberörd? Jag tror det säger mer än några ord jag kan skriva här att helt enkelt berätta att en replika av film- Arwens svärd pryder översta hyllan i min bokhylla.

Helt andra spetsörade vänner har jag i Elfquest, serieböckerna om alverfolket som slagit följe med vargar i en värld med två månar, bland de mörkhyade nattalverna i Baldur's Gate och World of Warcraft, och kanske snart hos de som orsakat osämjan mellan drakar och alla andra folk i Eragon.

Och detta är bara några exempel på alla de folk som är alver mer eller mindre tydligt i lika många böcker, spel och filmer. Inte att förglömma är ljusalverna i vår egen nordiska mytologi.

Det som är så intressant är att alver är ett folk som upprepats så många gånger, på så många olika sätt, men ändå har de en förmåga att återuppstå på sätt som gör dem ständigt levande. Det är som om mänskligheten önskar att de en gång funnits, även om sorgen över deras försvinnande är alltför tung att bära.

En fantasti(s)k hög!

Detta är mina samlade texter jag från Catahya, där jag hängt i omgångar och under olika namn sen 2003. Jag har tänkt skriva ut dem ett tag, så de inte försvinner på något märkligt sätt. Det rör sig om 10 noveller och 26 dikter, varav ett enda verk är på engelska. Antalet kommentarer, som tyvärr inte kom med i utskriftsversionerna av texterna är utan underdrift ett hundratal.

Plötsligt blev det väldigt tydligt hur mycket jag faktiskt skrivit genom åren.

Jag vill ofta påstå att det viktigaste för svensk fantastik är att vi som ägnar oss åt att författa det gör det på just svenska, och vågar tro att det finns människor som vill läsa ändå. Just nu känner jag att det verkligen är så lite extra tydligt. Ingen kan heller försöka hävda att jag inte skapar som jag lär.

Dessutom blir jag grymt sugen på att skriva mer och sammanställa något som kanske kan visas upp i tryckt form.

Att se för mycket när man bara vill läsa

Någon läste en gång ett citat för mig, källan glömd, men med andemeningen något hitåt:

"När du som fantasy-författare måste börja be om lov, och måste be läsaren snällt att tro på dina magiska skapelser, så är du ute på riktigt riktigt tunn is."

Självklart måste man göra detta i någon mån, men frågan om någon är beredd att tro på det du skriver är egentligen redan besvarad när denne någon öppnar din bok. Vill inte personen tro eller i alla fall försöka tro att din magiska värld är verklig så kommer den ju troligen inte ens så långt som till fantasy-hyllan.

Anledningen till att jag våndas över detta just nu är att jag börjat inse vidden av hur olika man kan beskriva saker, både vad gäller ordval, längd och stil. En dålig beskrivning är alltså inte längre detsamma som en kort och vag. Snarare tuggar jag fradga när det dyker upp saker som bryter berättelsen tvärt av för att istället rabbla smådetaljer.

Kan man alltså beskriva något för mycket?

Första gången jag tänkte tanken var när jag började läsa om Marion Zimmer Bradleys Avalons dimmor för ett par år sen. Detta är en bok som jag fortfarande älskar, episk som den är, men ändå har svårt att läsa just för att den ack så hisnande berättelsen stundtals trängs undan av stora mängder vackra ord.

Och vackra ord är ju alltid vackra, men det betyder inte att de alltid fyller sin plats väl.

Samma fenomen, som jag för mig själv börjat kalla obalans, är ganska vanligt i fantasyböcker i allmänhet, och i diverse texter publicerade på nätet i synnerhet. Det är alltså så enkelt att man kan begrava berättelsens röda tråd med trams, så till den grad att det kvittar om den är en simpel sytråd eller av ädelt guld.

Och om man berättar och beskriver allt in i minsta detalj, så visar man också lite eller inget förtroende för läsarens förmåga att själv förstå hur saker hänger ihop och ser ut. Fantasin, som är tänkt att gynnas av läsandet, får inget spelrum alls, och det som är tänkt att vara ett äventyr blir helt enkelt upprabbling av fakta.

Sen kan förvisso beskrivningar rädda upp något halvdant, vilket tar oss ett skutt till filmens värld.

Storfilmen Avatar är helt lysande, på ett sätt som får mitt hjärta att bulta hårdare, men det beror mycket lite eller inte alls på att den har ett högtflygande manus. Här är det istället beskrivningen av planeten Pandora med växt och djurliv som är det väsentliga, berättelsen är ganska sekundär i förhållande till upplevelsen att man sett en helt annan värld.

När det kommer till läsning är dock detaljrikedom en helt annan sak, eftersom bilderna målas upp i läsarens inre och inte på en bioduk.

Ett visst mått av detaljer gör att bilden klarnar och får liv, men det finns för mig en tydlig gräns för när de istället börjar orsaka förvirring. I värsta fall tar inte beskrivandet slut här, utan fortsätter, med resultat att jag skumläser dravlet i jakt på det väsentliga som för historien framåt. Mitt engagemang är alltså mer knutet till att det finns något spännande än vackert att fästa tankarna i. Skönheten hittar jag själv, om den finns där, och detta hellre i berättelsens tema eller slutkläm än i hur någon eller något ser ut.

Min slutkläm är detta:

Att leka med ord kan ske på mycket mer intresseväckande sätt än att vira in den där tråden i tunga glänsande tyger.