Drapa XV: Musa

När vi var små och oskyldiga så var min hemliga vän ljus och vacker som en älva.
Grönskande, spirande av skratt och lek.

Så är det inte mer.

Nu är hon lång och skugglik, med mun som biter samman över alla sagor jag inte förmår skriva.
Hon hänger över min sängkant om nätterna och viskar ord som jag inte längre kan förstå.

Ja, hon är skrämmande. Men fortfarande en del av mig. Den del som fortfarande tror att jag kan.

Det är därför jag är så rädd för hennes besök, för jag vet vad alla hennes viskningar betyder.

"Berätta. Allt."

Drapa XIV (Alla hjärtans natt)

Om kvällen tränger sig längtan på.

Så, efter middagen med levande ljus, porlande vin, fladdrande ögonlock och skratt lämnar hon honom. Smyger de trettiosju vindstrappstegen utan knarr. Slukar långa andetag sötma ur dunklet innanför den tunga trädörren.

Hon öppnar skrinet med nyckeln som alltid vilar mot hennes bröst. Skälvande händer rör bland minnen av hur de gjorde henne lycklig. De är hennes för evigt, ändå är hon ingenting utan dem. Deras röda färg har bleknat, venerna  svartnat.

Så många hjärtan äger hon, men ingen äger hennes.

"Valentina?",  hörs hans röst från trappan. Hon tänker att snart är där ett till.

(bild tagen och redigerad av mig, så låt den gärna stanna kvar här)

Drapa XIII

Det är den dal där de föds, där ägg delas till levande kött och stelnad kristall. Den dal som ingen tvåbent någonsin sett eller vidrört. Där allt slutar och börjar.

Kall och mörk är vintern, på ett sätt som tynger deras vingar mer än rimfrosten. De vaktar, väntar, bidar tiden. Håller sig nära de minnen av solljus som finns i äggens skärvor.

“Vi är vingfålar” viskar de tröstande till varandra.
“Vi är starka nog att vänta till våren.”

Ändå somnar de. En efter en faller från himlarna till drömmar täckta av snö. Långt från de händer som kunnat väcka dem.

Drapa XII

Det började som en ilning som knottrade hennes hud i sommarsolen. Fingrarna blev plötsligt fumliga. Bestämt torkade hon bort en tår, slöt ögonen, samlade sig. Hon skulle klara det. Hon måste. 

Kylan spred sig, slog rot i magen. Ovanför henne susade björken tyst med sina löv. Slutet hängde, nästan synligt, framför henne i luften. Svindlande, darrande. Hon svalde hårt, kastade sig rakt in i det. 

Hon kom ut på andra sidan. En droppe blod spred sig sakta mellan hennes trötta händer, genom papprets fibrer. Lustigt, hon måste ha skurit sig. Tyst stängde hon boken en sista gång och öppnade nästa.

Drapa XI

Den blå vårhimlen höll på att blekna till grå. Vi hade snickrat, bänt, spänt hela dagen. Solen hade kysst våra kinder så att de nu sved.

- Är du redo? frågade han.
Jag nickade. Tanken hisnade. Han log snett.
- Allt kommer gå bra.
- Vi kommer vara fria, sa jag med en röst som darrade. Fria som vinden.

Hans ansikte var skymningen. Gåtfullt, en lysande månskära mitt i. Våra händer hjälpte varandra, gjorde fast remmarna ordentligt. Vi kände brisen svalka kinderna, hur den fyllde våra träbitar och den spända väven med hopp, tills vi vågade kasta oss ut från höjden och sväva.

Drapa X

Hon tog vägen över bergen, under stjärnorna, längs skaren som aldrig smälte. Det var natt och kallt, så att hon var tvungen att gömma händerna i de pälskantade ärmarna. Blodet syntes inte. Andetagen var lättare, friare. Järnsmaken i munnen rostade tills hon glömde.

De fann honom när hon var långt borta. När hon nått en annan by, tagit sig en annan älskare. Men ännu inte tagit honom med sig ut i månskenet.

Länge hörde de henne i skogarna runt byn, fast hon var borta. Längre berättade de om hennes blodisande dåd. Aldrig tystnade ekot av vargarnas rop i deras öron.

Drapa IX: Epilog till en sommardröm

En korp ropar mitt namn. Men jag vandrar förblindad. Den förblir osynlig.
Sommaren andas ut en sista gång. Det hettar av tårar på kinderna.
Jag är vilse.
Kanske har jag alltid varit förlorad, gömd och hemlig.

Mina brinnande händer blir tyngre att bära. Jag rör vid träden, tar stöd mot grenarna och ser deras liv falla.
Det är snart över. Även plåga har ett slut, för den som genomlider allt.

Den ropar igen, mjukt lockande.

Kylan slår ut sina frostade blomblad och allt är glömt. Vit är den oändlighet som väntar.
Jag samlar höstlöven i min vida kjol och springer.

Drapa VIII

Liten och ful var vätten, men hon kunde inte slita blicken från honom. Hans förvridna händer sträckta upp mot henne, hans kala skalle som blänkte av hennes ljus. Många nätter hade han sjungit, med en röst som var förvånansvärt len.

Fru Måne, älskade kär,
i silverljust hår
min längtan du bär

Det trollband henne.

När hon till sist sträckte ner sin vita hand till honom kysste han den. De sträva läpparna sände en ilning genom henne. Stjärnorna suckade runt dem. Hon blev bländad av sitt eget ljus, hur det blänkte i hans ögon, och föll rakt ner i hans famn.

Drapa VII

Natten väckte henne. Hon sträckte ut vingarna, flaxade en gång - två gånger. Sedan lyfte hon. Högre och högre, på fjädrar vita som snö. Längre, längre ner föll världen under henne klor. Nattvinden lyfte henne långt ovan de svarta granarna och blänkande vattenskärvorna.

Hon vilade på en molntapp.

“Jaga”, viskade mörkret. “Ta vad du kan med dig ner.”

Hon kastade sig mot stjärnorna. Klöste mot dem, rispade deras sken, men utan att nå dem.

När vingarna inte längre bar dalade hon nedåt, tills hon hittat sin nötta gren igen. Solen steg, stjärnorna slocknade.

Hon ropade länge efter dem.

“Hoh, hoh, hoh!”

Drapa VI

Det var årets första regn, smattrande mot världen utanför. Hon lutade huvudet mot den kalla rutan och såg snön på fönsterblecket krympa ihop. Himlen var insvept i grått, ljusare slöjor strök retsamt mot de förkolnade molnen.
En suck skuttade ur henne, lämnade ett immigt avtryck på fönsterrutan. Hon pressade handen mot. Vattendropparna sipprade ner längs glaset i ett isande vinande ljud, ekon av skratt tycktes hänga i luften, födda där dropparna mötte snön.
Men hon hörde inget av det. Istället höjde hon volymen i lurarna och fortsatte lyssna på samma toner som alltid, en värld där alla toner klingar metall.

En skatfjäder i hatten

Jag snubblade just över en trevlig nyhet: jag har vunnit Catahyas drapatävling!

Eftersom jag inte gärna dubbelpostar mina alster får ni vackert läsa min drapa Istället för älvstoft här. För er som inte är bekanta med tävlingen, så var temat fåglar, med undantag för korpar som varit det en annan gång.

Så varför handlar min drapa just om skator?

Självklart för att jag har en lite speciell relation till dem, uppvuxen med ett skatbo utanför fönstret som jag är. Jag har alltid sparat på gnistrande, skimrande skatfjädrar och älskar ljudet av deras skratt. Ska vi nämna mer mystiska saker så är det som så att skatan är ett utmärkt totemdjur för alla som vill skapa magi med ord.

Drapa V

Det sjöng i seglen, smekte masten och virade in sig bland tamparna. Hon tog ett djupt andetag av den salta luften, lät händerna glida längs relingen.

Äntligen.

Hamnen var snart bara en strimma, ett blekt minne bakom dem. Det var som att vakna upp ur en lång dvala.

- Vilka är dina order, kapten? frågade den träbente mannen vid hennes sida.
Hon strök svetten ur pannan och tog en djup klunk ur den en gång stulna flaskan hon balanserade mellan fötterna.
- Vi seglar, ditåt, pekade hon med handen.
- Varför just västerut?
- För att vi kan! utbrast hon nöjt.

Detta var frihet.

Drapa IV

Det är sådana vindstilla kvällar vi går ner till sjön och söker efter silverljus från solen innan det förvandlas till guld. Vi samlar och sparar det i flaskor tills när vintermörkret ligger som tätast.

Så varsamt smeker fjärilarna våra händer, så mjukt kittlar blommorna mot bara ben. I tystnaden hör vi trädens årsringar växa. Stilla, sakta. Envisa björkar som liknar oss.

- Jag önskar att det alltid kunde vara så här, säger du.
Kliar ett myggbett på hakan så skäggstubben frasar.

- Det är alltid så. Vi är sommaren när vi vill, viskar jag och sveper dig in i mina solblekta lockar.

Namnlösa titlar

Jag beslutade nyss att draporna här numera kort och gott heter Drapa följt av ett nummer. I romerska siffror eftersom det ser stiligt och bildat ut. Detta för att minska eventuell förvirring om vilket typ av inlägg det rör sig om.

Det hänger också ihop med min bristande förmåga vad gäller det där med att komma på bra namn på det jag skriver. Jag hänvisar allt som oftast till mina alster, både mentalt och när jag ska nämna dem i något sammanhang, som den där om bla bla etc (som självklart står för något framträdande drag i handlingen).

Kanske är jag lite för medveten om att folk kan döma innehållet efter titeln. En bra lockar till läsning, medan en dålig kan avskräcka. Kan det vara rädslan att berättelserna inte ska leva upp till de tjusiga namnen vi gärna ger dem som dräper många av dem innan de ens hunnit börja?

Jag har uppriktigt svårt att sätta namn på en berättelse i ett inledande skede, eftersom den då låses fast vid något. Mina idéer är av det högst vilda, spretiga och ständigt växande slaget, så att försöka begränsa och tukta dem alltför tidigt leder bara till borttynande. Och fast jag gärna vill se mina drapor som något avslutat och färdigt, är jag väl medveten om att mer kan komma ur dem om man låter dem gro en stund.

Att välja titel är ganska ofta det absolut sista jag gör, och jag har en hel hög med dokument namngivna med enstaka ord i stil med X, OLO och Mörkl liggande. Vad jag i slutändan väljer att kalla dem blir på detta vis något av pricken över i, eller det dramatiska sista raspet mot pappret när poeten till slut skrivit slut på sitt blodsbläck och faller död ner.

Den här bloggen är ju dessutom tänkt att handla mer om själva skrivandet än resultatet av det, så det här känns som en bra väg att gå.

Drapa III (eller, en gammal idé som återuppstår)

Där är skrapandet på andra sidan väggen. Igen. Ljudet som inte borde finnas. För på andra sidan finns bara hennes tomma, tysta vardagsrum, i hennes egen lilla lägenhet. Hon kryper längre in under täcket. Lyssnar. Där är det igen.

Är det något som försöker komma in, eller ut?

Hon tassar upp ur sängen, lägger örat mot. En väggs tystnad, en vild tanke som slagit rot. Revan i tapeten. Var den verkligen där när hon flyttade in? Hårda hjärtslag. Hennes fingrar som drar i det trasiga, öppnar, släpper in en solkatt.

Vinddrag.

På andra sidan väggen är det ännu inte natt.

Drapa II

- Du borde inte ha kysst mig, sade hon.
Ändå dröjde hennes hand i hans hår, armen om hans nacke.
- Nej, jag borde låtit bli, instämde han med metallsmaken kvar på tungan. Han kände hur hon darrade. Njöt av månskenet som blänkte i hennes ögon när han svängde henne runt, fallande till marken.

Kall jord mot naken hud. Det var alldeles för lätt. Slutet bara ett andetag bort.
- Vad händer nu? frågade hans trötta röst.
- Du får min evighet. Vår evighet.

Han svalde den sista smaken av blod. Lät det som redan borde varit dött fly, födas igen ur hennes leende.

----


Cred till Nattväsen som var den första text någonsin som väckte min lust att skriva om vampyrer.

Drapa I

Det var den natten dimman rullade in, tyst och våt. Vi pressade näsorna mot fönstren för att se den smyga in mellan byns små stugor. Den fick allt att suddas ut, tryckte sina grå händer mot andra sidan glaset som vi täckte med imma.

- Gör inte sådär! förmanade mor. Dimman bringar otur.

Vi lyssnade inte. Kände dimslöjorna sträcka sig efter oss, men var helt säkra på att de var lika mycket ett spöke som gammelgubbens historier.

Mor rynkade pannan och sa inte ett ord mer.

Någonsin.

För när dimman återvände ut till havs tog den alla våra ljud med sig.

Drapor och sommartid

Av någon anledning har jag mycket svårt att få saker gjort med mitt skrivande just nu. Det kan bero på att jag korrläser en bok åt den här tjejen, att jag kommit igång med att läsa böcker igen eller att det helt enkelt är sommar. Sommaren är ingen bra tid för min kreativitet. För det första smälter min hjärna vid temperaturer över tjugofem grader, för det andra finns alldeles för mycket annat som lockar mig bort från funderandet och skapandet.

Min lösning på sådana problem är enkelt, och stavas drapa.

En drapa är en kortnovell på etthundra ord, ofta med motiv från genren fantastik. Namnet är ursprungligen en form av fornnordisk skaldedikt och typen av text är ypperlig för att fånga idéer som susar förbi i sommarvindarna (eller andra gånger när man saknar tid och ork).

Sedan jag skrev min första drapa har de blivit ett återkommande tema i mitt skrivande. Dels går de hyfsat snabbt att skriva, men de motionerar också hjärnan ganska duktigt då ordmängden är så exakt bestämd. En stor fördel för mitt sätt att tänka och vara är också att de blir mycket direkt avslutade när de hundra orden är förbrukade och fångade på bästa sätt.

Det rör sig alltså om en hel berättelse i en liten förpackning.

Jag har rentav börjat se drapor som det ultimata sättet att skriva för webben. Den begränsade längden gör dem högst smidiga att läsa framför en skärm och den slagkraft en riktigt bra drapa har gör dem på intet sätt till mindre berättelser än långa följetonger.

Planen är att några stycken ska dyka upp här framöver.