Ryttaren på stormhästen

"Han kom genom en snöstorm i eldarnas tid. Det var som att han ridit vilse och fann oss genom en snubbling från den rangliga häst som bar honom. Hästen som darrade av kyla, trötthet och något mer. En rädsla som virvlade i de mörka ögonen. Jag blev ombedd att ta hand om den och mitt hjärta slog så hårt. Den var apelkastad, mörkgrå, med något stolt ännu i sina vacklande steg.

En stormhäst, tänkte jag.

Jag var så ung. Så lysten på världen och allt som hägrade i fjärran."

*

Så börjar den. Vad den nu är, denna berättelse som ruvat i mitt bakhuvud i snart ett halvt liv. Första meningen finns på en post-it som satt på en anslagstavla i rummet jag delade med min syster, som jag säkert sparat någonstans i gömmorna. Skisser, brottstycken och namn kring denna ryttare och hans öde har målats och skrivits och virvlat runt i mina tankar så länge.

Två gånger de senaste dagarna har jag pratat om att jag inte skriver så mycket nuförtiden. 

Nu hände det här, jag befinner mig en sida senare och äventyret har börjat.