Just nu har jag bara en känsla. Jag kan inte fatta att jag äntligen läst ut den. Det kan vara så att det tog över ett år, kanske ännu mer. Lite för att jag stundom är en mycket långsam läsare, mycket för att den är otroligt tung med ond bråd död och fantastiskt jobbiga situationer för många karaktärer jag fäst mig djupt vid. Som samtliga böcker av Erikson jag läst, alltså. Jag älskade Reapers' Gale, men den gjorde ont. Särskilt ett dolkhugg mot slutet... men jag ska inte gå in på det (för spoilers får ni läsa någon annanstans).
Kort sagt är Malazan Book of the Fallen en av de mäktigaste, märkligaste fantasy-sviter jag gett mig i kast med. Den har så många lager, så mycket damm som faller mellan sidorna och virvlar upp längre fram. Så många bra karaktärer, några av dem med ett hjältemod som fått mig att läsa sex timmar i sträck och gråta de sista två så att kinderna svider av allt salt. Andra av dem är så insvepta i mystik att man inte greppar dem helt, förrän en eller två ynka meningar kastar omkull allt man tror sig veta om dem. Men viktigast av allt: ingenting i Malazan är någonsin svartvitt. Eriksons värld är episk, storslagen och blytungt grå. Den är fylld av ruiner, ben och gäckande minnen. Kantad av konflikter som glöder och dräper även de som försöker stå utanför. Utdöda folkslag reser sig, magi bränner sönder allt i sin väg och vänskapsband sträcks genom dimensioner.
Nej. Jag ska inte svamla, för Erikson gör det aldrig. Hans skrivande är omsorgsfullt, obarmhärtigt och stundtals så vackert att gåshuden kommer. För den som letar efter vuxen fantasy är det här inte en pärla, utan ett långt pärlband att bära med sig länge.
Nu ska jag ställa tillbaka boken i bokhyllan och tända ett ljus. För ljuslågor kommer hädanefter alltid att påminna mig om Reaper's Gale, och något som hände mellan de många sidorna. Något svindlande och gripande, på det där sättet som bara riktigt bra fantastik verkar kunna åstadkomma.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar