Sagan om den lilla räven på elskåpet

Det är en gång, en promenad i eftermiddagssol. 

   Först är den bara en svans som sticker upp ur smutsig snö. Hon böjer sig ner och gräver, medan den sprattlar för att komma loss fortare från det kalla och frusna. Sen har hon den, kupar fingrarna beskyddande runt den stela lilla kroppen. Ett ögonblick ser hon rakt in i de små rävögonen, som ser mycket förvirrat tillbaka.

   - Hur länge har du legat här? frågar hon.

   Den svarar inte, men darrar i hennes hand. Genom vantarna kan hon känna hur grusig och bortglömd den är.

   Hon ser sig omkring, som om hon av någon anledning förväntar sig att få syn på det barn som måste tappat den någon gång tidigare i vinter. Fast det är uppenbart att den just töat fram, efter vad som måste varit en evighet av vit kyla.

   Men så klart är slumpen henne inte så villig.

En cyklist som trampar tungt uppför backen stannar till. Han drar halsduken från munnen och ser oroligt på henne där hon sitter på huk med räven i händerna. Den ser han så klart inte, så liten som den är.

   - Är allt bra? undrar han.

   - Jadå, svarar hon kanske lite för artigt.

   Han ler och andas ut.

   - Det är ju så lätt att halka nu, liksom ursäktar han sig innan han fortsätter.

   Hela tiden har räven legat där i hennes händer, tyst och liten. Hon tänkte inte på att fråga om han kände igen den. Kanske är det just hans son eller dotter som sitter hemma i ett av husen uppför backen och undrar vart räven egentligen tagit vägen.

   Men som sagt, slumpen är henne sällan så villig, så kanske var det lika bra.

Det tar emot, men hon vet vad hon måste göra. 

   Försiktigt borstar hon bort det värsta gruset, fast det syns tydligt att den här lilla stackarn skulle behöva ett bad, medan hon reser sig upp för att sätta den på elskåpet just bredvid. Hon ser hur den huttrar till när tassarna möter den kalla metallen, så hon klappar den mjukt på huvudet.

   - Stanna här, så ska du se att någon bättre än jag kommer och hittar dig.

   Räven tittar undrande på henne, men rör sig inte. Kanske förstår den precis. När hon vänder sig för att gå hör hon hur den piper till. Det blåser kallt genom hennes hår och hon vet att om hon ser tillbaka så kommer hon att bli tvungen att stoppa den i fickan, ta med den hem till ett varmt bad och en fin plats i någonstans i bokhyllan.

   Så, hon gör det inte. Det här är ett barns leksak, intalar hon sig. Hon är inget barn längre och det var länge sen hon tappade något.

   Räven piper igen, ännu ynkligare, men hon går ändå. För hon är vuxen nu. Hon plockar inte upp saker hon hittar på gatan för att ta med dem hem längre. Ja, på ett sätt är det sorgligt. Men det är så det är att växa upp.

Nästa gång hon går förbi elskåpet är det för att hon tagit en omväg för att se om räven sitter kvar. Det gör den inte. Hon tittar bakom och runt, men den verkar inte ha trillat ner.

   Bra, då kanske den kom tillrätta, tänker hon. Eller hamnade hos något annat barn som blev glad av att hitta en leksak - bara sådär. 

   Men när hon försöker le, ett så vuxet leende, känner hon mest hur en liten rävlik saknad smyger runt hennes fötter.