Det är en vecka sen jag läste ut Name of the Wind nu, men jag har fortfarande svårt att komma på något som låter klokt och vettigt att säga om den. Kanske räcker det med att vissa meningar, stycken, tankar är bland det vackraste jag läst på länge.
Som det här:
Boken handlar om Kvothe, kort och gott en man som levt och lever ett hårt liv. Mellan sidorna sker en resa från en lycklig barndom i en kringresande teatertrupp, till tiggarliv längs storstadsgator, vidare till universitetet i magi, med allt slutligen berättat från ett oansenligt värdshus. Boken är skriven i jag-form, som är så snyggt om man lyckas med det, vilket jag tycker att Patrick Rothfuss verkligen gjort. Dessutom vilar en skön mystik över vissa karaktärer och element i berättelsen, som den sköna damen Denna eller den plats namn har i magin.
Även om man inte är intresserad av boken i övrigt så är prologen "A Silence of Three Parts" något man bör kika på. Det är bland det mest stämningsbyggande jag någonsin sett.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar