Den blå vårhimlen höll på att blekna till grå. Vi hade snickrat, bänt, spänt hela dagen. Solen hade kysst våra kinder så att de nu sved.
- Är du redo? frågade han.
Jag nickade. Tanken hisnade. Han log snett.
- Allt kommer gå bra.
- Vi kommer vara fria, sa jag med en röst som darrade. Fria som vinden.
Hans ansikte var skymningen. Gåtfullt, en lysande månskära mitt i. Våra händer hjälpte varandra, gjorde fast remmarna ordentligt. Vi kände brisen svalka kinderna, hur den fyllde våra träbitar och den spända väven med hopp, tills vi vågade kasta oss ut från höjden och sväva.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar