Drapa X

Hon tog vägen över bergen, under stjärnorna, längs skaren som aldrig smälte. Det var natt och kallt, så att hon var tvungen att gömma händerna i de pälskantade ärmarna. Blodet syntes inte. Andetagen var lättare, friare. Järnsmaken i munnen rostade tills hon glömde.

De fann honom när hon var långt borta. När hon nått en annan by, tagit sig en annan älskare. Men ännu inte tagit honom med sig ut i månskenet.

Länge hörde de henne i skogarna runt byn, fast hon var borta. Längre berättade de om hennes blodisande dåd. Aldrig tystnade ekot av vargarnas rop i deras öron.