Idag är dagen jag skulle varit i London och lagt en ros vid en mur, utanför en grön dörr täckt med klotter och inristade namn från hela världen. Troligen i en driva av andra rosor, små lappar och tända ljus.
Det är tjugo år sedan Freddie Mercury, dagen efter att hans band Queen tillkännagivit att han var sjuk i aids, dog.
Hans röst är odödlig.
Jag har letat hela dagen efter den perfekta låten att länka till i det här inlägget, den bästa videon, tributfilmen eller något som visar den som inte vet vem han var. Det går inte, det är för svårt. För mycket finns att säga.
Jag läser på Twitter, ser på hemsnickrade youtube-klipp och muttrar över att svenska tv-kanalerna helt enkelt låter bli att visa något bra. Jag mår lite illa. För mycket av det jag ser är sentimentalt dravel, som mer tycks fira att han dött än att han funnits.
Och att han fortfarande finns, så länge någon lyssnar på hans musik.
"The most important thing, darling, is to live a fabulous life.
As long as it's fabulous I don't care how long its is."
"The harder you work, dear, the luckier you get."
(Citat av Freddie Mercury, ur biografin av L.A Jones)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar