Alvkärlek

Förra helgen var jag på inte mindre än två halloween-fester i en inte särskilt läskig kostym. Jag var alv, för de spetsiga öronen skrek på mig i affären så att jag inte kunde tänka på något annat. Det är något jag drömt om att sätta på mig länge, så saker och ting var nog dömda på förhand när jag hittade dem.

Jag bestämda mig ganska omedelbart för att inte vara en klassisk, mystisk Tolkien-alv, utan en Dalish. Kanske har jag spelat alldeles för mycket Dragon Age Origins sista tiden, och förälskat mig i Zevran lite för mycket, men de har verkligen fastnat i mitt huvud. Dessutom har de fantastiska ansiktstatueringar, som jag gärna ville prova på i mindre permanent form.

Dalish skiljer sig mycket från alverna i Middle Earth. De är en spillra, som förlorat så gott som allt av sin egen historia och glider planlöst runt i en värld de har liten möjlighet att påverka. Utstötta, bittra och utdöende. Många av dem lever fattigt och utsatt i slumområden i människornas städer, några få vandrar ännu omkring i skogarna. Människorna ser ner på dem, och lite uppseendeväckande är att de är kortare än dem. Just den långa slanka kroppen är ju ofta ett bra kännetecken på en alv.

Min kväll med spetsiga öron fick mig hur som helst att inse något som jag alltid vetat. Jag älskar alver. Gränslöst.

De första alverna jag stiftade närmare bekantskap med var de som lever i det magiska landet Deverry, också detta en kringvandrande folk. De fastnade så klart, eftersom jag som tolvårig läsare var hästtjej av stora mått, och deras hästar var de mest fantastiska varelser man kunde tänka sig. Fler gemensamma nämnare med Dalish finns också, eftersom de likt spetsöronen i DragonAge saknar hemland.

Tolkiens alver är bland de vackraste karaktärer jag stött på, både på boksidor och filmduk. Deras sorgsenhet, skönhet och naturromantiserande existens kan väl inte lämna någon oberörd? Jag tror det säger mer än några ord jag kan skriva här att helt enkelt berätta att en replika av film- Arwens svärd pryder översta hyllan i min bokhylla.

Helt andra spetsörade vänner har jag i Elfquest, serieböckerna om alverfolket som slagit följe med vargar i en värld med två månar, bland de mörkhyade nattalverna i Baldur's Gate och World of Warcraft, och kanske snart hos de som orsakat osämjan mellan drakar och alla andra folk i Eragon.

Och detta är bara några exempel på alla de folk som är alver mer eller mindre tydligt i lika många böcker, spel och filmer. Inte att förglömma är ljusalverna i vår egen nordiska mytologi.

Det som är så intressant är att alver är ett folk som upprepats så många gånger, på så många olika sätt, men ändå har de en förmåga att återuppstå på sätt som gör dem ständigt levande. Det är som om mänskligheten önskar att de en gång funnits, även om sorgen över deras försvinnande är alltför tung att bära.