En korp ropar mitt namn. Men jag vandrar förblindad. Den förblir osynlig.
Sommaren andas ut en sista gång. Det hettar av tårar på kinderna.
Jag är vilse.
Kanske har jag alltid varit förlorad, gömd och hemlig.
Mina brinnande händer blir tyngre att bära. Jag rör vid träden, tar stöd mot grenarna och ser deras liv falla.
Det är snart över. Även plåga har ett slut, för den som genomlider allt.
Den ropar igen, mjukt lockande.
Kylan slår ut sina frostade blomblad och allt är glömt. Vit är den oändlighet som väntar.
Jag samlar höstlöven i min vida kjol och springer.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar