Drapa I

Det var den natten dimman rullade in, tyst och våt. Vi pressade näsorna mot fönstren för att se den smyga in mellan byns små stugor. Den fick allt att suddas ut, tryckte sina grå händer mot andra sidan glaset som vi täckte med imma.

- Gör inte sådär! förmanade mor. Dimman bringar otur.

Vi lyssnade inte. Kände dimslöjorna sträcka sig efter oss, men var helt säkra på att de var lika mycket ett spöke som gammelgubbens historier.

Mor rynkade pannan och sa inte ett ord mer.

Någonsin.

För när dimman återvände ut till havs tog den alla våra ljud med sig.