Merils ord

Vad är en mörkeralv? Är vi varelser som flytt ljuset, en spillra av ett en gång rent folk som förfallit till ondska och barbariets nycker? Frambesvärjer vi mörkrets krafter, dricker vi våra fiender blod innan deras hjärtan slutar slå?

Som med allt annat så är inte allt som sägs sant, men inte heller är allt som lämnas osagt lögn.

Men vet att den odödlighet vi nekat på andra sidan Västern har gjort oss starka. Vi talar bara viskande, med nackar böjda i vördnad, om dessa ting. Och få är de främlingar som får höra våra hemligheter.

Vi vet inte vart vägen leder, vart våra skepp leder oss den dag vi styr dem ut från kusten för att aldrig återvända. Kanske är de val som träffades för länge sedan nu glömda, kanske är det bara vår egen stolthet som gör att dimman och dunklet tätnar var gång vi vänder blicken mot den nedgående solen.

Kanske är det därför vi dröjer kvar, sjungande sorgesånger över svunna fränder, fallna vänner och slocknad kärlek.

Våra svärd är månstrålar av skarpt ljus, våra sköldar glänser av rimfrost. I vinden från bergen ljuder våra stridsrop och vårt blod fläckar snön när nordens vidunder och vilddjur kastar sig över oss.

Är det mod eller dårskap som får oss att fortsätta kämpa mot de bestar som få har sett? Är det rädslan att styrkan ska rinna ur våra armar i samma ögonblick som vi begraver våra svärd och låter sköldarna segla ut likt ett barns barkbåt på det mörka havet?

Nej, det är minnen som driver oss. Minnen som fyller våra hjärtan med tro och våra segel med vind.

Det är därför jag varje morgon hälsar solen med böjd nacke och förundran över det karga landets skönhet. Det är därför jag ställer mig främst i fören, med handen vilande mot det grånade träet på det örnhuvud som leder oss över vågornas svall, genom skärens huggtandskäftar. Det är därför jag leder oss vidare och fortfarande ser med längtan i blicken mot varje fjärran horisont.

Det är därför jag varje natt ler åt månens sken, även när den är tunnare än mina gyllene hårstrån. Det är därför jag väver sånger av glömda strofer, skrattande under de stjärnor som aldrig dör.

Mitt hjärta har funnit sin visshet.

Det som en gång var kan bli igen. Ingenting går förlorat om man bevarar doften, smaken och känslan från den tid som flytt.

Så länge min kamp varar, till tidens slut, finns hopp.