Mot eller emot

Jag lärde mig precis något nytt! En såndär sak som säkert någon svenskalärare försökt banka in i skallen på mig och som man omedvetet skriver efter fast man inte kan sätta ord på det.

Alltså har jag nu svaret på frågan:
När ska man använda mot och emot?

Kanske är det bara inbillning, men det känns som att jag använder ordet mot betydligt oftare än emot när jag skriver något. (Säkert kan detta kopplas samman en del med min hatkärlek till svartklädda ungdomar i en viss sub-kultur, omnämnda i singular bestämd form eller något ditåt.)

Om man slår upp orden i Svenska Akademins Ordlista står det så här:

mot prep. o. adv. efterställt används mest emot, t. ex. ta emot

emot prep. o. adv. adverbet används mest efterställt, t. ex. ta emot

Båda kan alltså användas som riktningsangivare mellan personer, saker eller platser, och sammankopplade med ett verb. En fingervisning om vad som är lämpligt när hittas i Språknämndens Frågelåda: emot används ibland när föregående ord slutar på konsonant och i första hand när uttrycket är kopplat till ett verb, medan mot används överallt annars. Jag skulle även vilja tillägga att det senare gör sig bättre när ordet innan slutar på vokal.

Exempel:

Han kämpade emot när draken lyfte upp honom. (tillsammans med verb)

Låt mig få känna din värme mot min hud. (slutar med vokal)

Drottningen är emot kungens förslag. (slutar med konsonant)

De byggde sin stuga mittemot slottet. (emot i sammansatt ord)

Nu rider vi mot Nangijala! (slutar med vokal)

De flög mot solnedgången. (här borde alltså emot gälla, men jag vill hävda att mot är klart vanligare som så här tydlig riktings-pekpinne)

Ganska enkelt alltså, i alla fall till sista meningen, där man snarare får väga modernt mot lite äldre språkbruk.

Talstreck och tassklös

En sak jag klurat på rätt länge är hur man egentligen beter sig om man skriver med citationstecken, som jag föredrar att kalla tassklös. Frågan har också blivit högst aktuell eftersom det bokmanus jag korrläser är fullt av dem.

Jag själv skriver nästan uteslutande med talstreck, eftersom jag tycker att det ger texten ett renare och luftigare utseende. Texten upplevs alltså ofta som mer lättläst, särskilt om den läses på en skärm, och detta är ju något jag eftersträvar. Många hävdar dock stora fördelar med tassklös både som författare och läsare, eftersom det blir väldigt överskådligt vad som är en replik och inte. Detta hävdar jag i min tur inte är något problem om man kan skriva någorlunda och tänker sig för med radbrytningarna i sina dialoger.

Om man skriver med tassklös istället för talstreck gäller dock följande:

"Alla repliker ska vara omgivna av tassklös, så här."

"Man kan stoppa in beskrivande meningar i replikerna", som med talstreck, "men då ska det som inte är replik vara inneslutet av kommatecken eftersom det är en egen sats i meningen."

Lägger man fram en replik så här: "Så börjar den med stor bokstav fast det ser ut som en enda mening."

"Vill man citera 'någon annan' i repliken, så blir det annat klös på det hela så man kan hålla isär vem som säger och vad någon har sagt."

Man behöver inte heller ny rad när någon börjar prata. "Detta skiljer sig från dialog med talstreck."

Någon skillnad finns alltså, men det är i grund och botten en klassisk smaksak.

Vill man läsa mer om detta så hittade jag ett inlägg på Berättarskolan.