Name of the Wind

Det är en vecka sen jag läste ut Name of the Wind nu, men jag har fortfarande svårt att komma på något som låter klokt och vettigt att säga om den. Kanske räcker det med att vissa meningar, stycken, tankar är bland det vackraste jag läst på länge.
Som det här:

Boken handlar om Kvothe, kort och gott en man som levt och lever ett hårt liv. Mellan sidorna sker en resa från en lycklig barndom i en kringresande teatertrupp, till tiggarliv längs storstadsgator, vidare till universitetet i magi, med allt slutligen berättat från ett oansenligt värdshus. Boken är skriven i jag-form, som är så snyggt om man lyckas med det, vilket jag tycker att Patrick Rothfuss verkligen gjort. Dessutom vilar en skön mystik över vissa karaktärer och element i berättelsen, som den sköna damen Denna eller den plats namn har i magin.

Även om man inte är intresserad av boken i övrigt så är prologen "A Silence of Three Parts" något man bör kika på. Det är bland det mest stämningsbyggande jag någonsin sett.

The Fantastic Flying Books of Mr. Morris Lessmore

En fantastisk liten film om hur böcker skapar magi i människors liv.
Förundrad, berörd och lycklig, både som läsare och berättare.

Finns också att uppleva som iPad-app.

När planeter slocknar

Idag är dagen jag skulle varit i London och lagt en ros vid en mur, utanför en grön dörr täckt med klotter och inristade namn från hela världen. Troligen i en driva av andra rosor, små lappar och tända ljus.

Det är tjugo år sedan Freddie Mercury, dagen efter att hans band Queen tillkännagivit att han var sjuk i aids, dog.

Hans röst är odödlig.

Jag har letat hela dagen efter den perfekta låten att länka till i det här inlägget, den bästa videon, tributfilmen eller något som visar den som inte vet vem han var. Det går inte, det är för svårt. För mycket finns att säga.

Jag läser på Twitter, ser på hemsnickrade youtube-klipp och muttrar över att svenska tv-kanalerna helt enkelt låter bli att visa något bra. Jag mår lite illa. För mycket av det jag ser är sentimentalt dravel, som mer tycks fira att han dött än att han funnits.

Och att han fortfarande finns, så länge någon lyssnar på hans musik.

"The most important thing, darling, is to live a fabulous life. 

As long as it's fabulous I don't care how long its is."

"The harder you work, dear, the luckier you get." 

(Citat av Freddie Mercury, ur biografin av L.A Jones)

Lärdomar från J K Rowling

Det skrivs lite varstans om Harry Potter nu i sommar, så jag kom att tänka på en gammal favorit, Michelle V Rafters fenomenala inlägg: Ten things J K Rowling taught me about writing. Det finns en hel hög liknande artiklar men det här är bland det bästa jag läst både på just det här temat och som råd till skrivande folk i allmänhet.

Jag får liksom ett pirr i magen efter jag läst det, och en ofantlig lust att trolla fram fjäderpennan och börja nysta i någon av mina gamla idéer som borde vuxit klart vid det här laget.

Och jo, jag älskar självklart Harry Potter- böckerna jag också. Det finns så mycket olika slags magi i dem, både sådan som skapas med trollstav och på andra vis.

Robin Hobb

Någon gång för länge sedan fick jag en bok som hette Mördarens lärling, av min allra första pojkvän. Tyvärr hann det ta slut mellan oss innan jag började läsa den, varpå den gömdes undan i en vrå sådär som man gör med saker man fått av de som inte längre är ens pojkvänner. Sedan kom en annan pojkvän in i bilden, och ville märkligt nog trycka samma bok i händerna på mig.

Då började jag förstå att den nog var rätt bra (även om jag som regel vägrar läsa på rekommendation, jakten är en del av tjusningen för mig kan man säga). Så jag läste den, och boken efter. Eller slukade, beroende på hur man definierar saker.

Jag kvaddade en bil lagom till första kapitlen i sista delen i sviten, Mördarens jakt - aldrig vare sig förr eller senare har igenkänningsfaktorn i en bok varit så stor för mig. Det är ganska festligt i efterhand hur jag både i livet innan kraschen och i boken trodde att jag visste precis vart jag var på väg. Det var så klart gruvligt fel, något som Robin Hobb sedan förmedlat i sina böcker flera gånger om.

Hennes vägar är aldrig raka eller så enkla som man tror. De man lär känna längs dem är inte självklara, äventyret kanske inte alls det man tänkt. Men någonstans blir det ganska bra till slut i alla fall, ibland rentav bättre än man vågade hoppas.

I böckerna om Fjärrskådarna förälskade jag mig flera gånger om. I Nattöga, den vackraste och mest levande varg jag någonsin stött på i bokform. I Molly, Kettricken, Bockborgen och Bergriket och De äldste. I de små kursiva stycken ur halvt glömda skrifter som inleder varje kapitel i en bok stämplad Robin Hobb, och i hennes stundtals brutala grymhet mot de som befolkar den värld hon skapat.

Och så klart i Sonen. Fitz. Jag kan ärligt säga att jag aldrig lidit så innerligt med någon annan karaktär som honom. Möjligtvis med hans vän Narren.

När jag läste böckerna om Handelsmännen och de magiska skeppen visste jag att det verkligen var något speciellt som höll på att byggas upp mellan mig och det som skrivits av denna Robin Hobb. Trots översättningen, som inte alls höll samma mått som Fjärrskådarna och stundtals störde mig något infernaliskt. Men det spelar liksom ingen ingen roll när man står öga mot öga med en havsorm eller skönheten i de mystiska Regnmarkerna.

Någonstans längs den vägen vann Hobb min fullständiga respekt. Hon närmade sig samma mysterium från ett helt nytt håll, kastade helt om visst av det hon redan berättat och gav mig en hel hög nya personligheter att älska. Allt berättat med samma enkelhet, smärtsamt vackra ordval vid väl valda tillfällen och en spretande nerv som letar sig ut i det oändliga.

Kvinnan har för bövelen ändrat min syn på drakar. Två gånger!

Sedan, ett tag efter det, trodde jag att jag ordnat ett signerat bokmärke från henne, som aldrig kom. Jag hittade min egen drake (den som bor på mitt skrivbord) och snubblade över kuvertet med - just det - ett bokmärke från andra sidan Atlanten, när jag skulle bära hans stora låda över tröskeln till vår lägenhet. Jag skickade ett mail och tackade, och berättade om just detta. Jag hade hittat min drake, som jag aldrig ens hade letat efter om jag inte hade läst hennes böcker.

Och några dagar senare hände det för mig ofattbara. Robin Hobb svarade. Som kommentar på att jag nämnt något om mitt eget skrivande sa hon:

"There is, truly, an element of luck to it, but I think by far the biggest ingredient is persistence."

Självklart skulle jag kunna sluta där, men då utelämnar jag hela anledningen till att jag alls skriver det här.

Inatt läste jag ut sista boken om Fitz. Jo, han heter Fitz för mig nu, efter att jag tagit mig igenom hela Tawny Man- trilogin på engelska (jag försökte med svenska först, men efter en och en halv sida kastade jag den i golvet i ilska över något taffligt översatt). Jag är inte redo att analysera ännu, knappt ens prata om det. Faktum är att jag nog vägrar analysera något jag älskar så här mycket. Hittar man magi så ska man vara rädd om den.

Men jag kan säga detta. Min förundran har nått nya höjder. Robin Hobb har lyckats ta mig till platser med känslor så starka att tårar inte räcker till. Där allt blir helt stilla, så fruktansvärt stilla...

Trots en del spridda negativa kommentarer jag snappat upp om de sista böckerna saknade jag inget. Eller fick för mycket om något. Jag är som Fitz, nöjd.